Dödshjälp praktiseras ofta i Sverige. Behandling som skulle kunna ha förlängt livet sätts inte in. Patienter med exempelvis lunginflammation får inte antibiotika och behandlas kanske enbart med lugnande. Vill man snabba på processen får patienten inte ens dropp. Sedan är det bara att vänta på döden. Men det kan ändå bli en lång väntan.
Så kan vården agera när man bedömer att det vore en otjänst mot patienten att förlänga livet, på grund av dess allmänna hälsotillstånd. Det är ett beslut som ofta fattas i samråd med anhöriga, när sådana finns att tillgå.
Med aktiv dödshjälp förhåller det sig annorlunda. Det förekommer säkert, men utanför existerande lagrum. Läkaren Staffan Bergström väljer att vara öppen med att han för cirka en månad sedan valde att hjälpa en ALS-sjuk man att avsluta sitt liv. Nu hoppas han på en juridisk prövning som han i förlängningen hoppas ska leda till att frivillig dödshjälp blir lagligt. Den man som Staffan Bergström hjälpte skulle egentligen fått dödshjälp i Schweiz, men pandemin förstörde de planerna.
På sätt och vis är den dödshjälp som Staffan Bergström förespråkar ofta mer human än den passiva dödshjälp som vi redan praktiserar. Man slipper en utdragen process i väntan på att frånvaron av behandling ska leda till döden. Så varför är den inte redan laglig? Det finns moraliska invändningar och farhågor om vad det ska leda till, hur synen på livets okränkbara värde kan förändras, om frivilliga men läkarassisterade självmord blir lagliga. Om hur exempelvis svårt sjuka och hjälpbehövande personer kan komma att känna en press att avsluta sina liv, för att inte ligga anhöriga och samhället till last.
Men jag tror ändå att den viktigaste förklaringen är att de flesta av oss sällan konfronteras med den totala frånvaro av livskvalitet och det utdragna lidande som somliga sjukdomar kan innebära. När frågan känslomässigt kan hanteras som teoretisk är den lättare att behandla som en moralfilosofisk seminarieövning där man kan resonera sig fram till högtstående skäl för ett förbud, utan att man behöver se dem i ögonen som betalar priset för detta.
Staffan Bergström jämförde i GA-intervjun sin egen handling med en praktik som redan är accepterad i Sverige, så kallad terminal sedering. Att med hjälp av läkemedel sänka en patients medvetandenivå i livets slutskede kan skynda på döden och är definitivt ett steg mot mer aktiv dödshjälp. Jag undrar om vi inte kan vara redo för fler sådana steg utan att vi för den skull behöver förlora vår känsla för livets helgd.