Frågan om könstillhörighet och rätten att ändra sitt juridiska kön är för vissa som ett rött skynke och frågan får somliga att nästan gå upp i atomer när deras världsbild rämnar. De som menar att "Det finns män och det finns kvinnor punkt". Och "Är man osäker på vad man är så är det bara att titta efter".
Något mer föraktfullt får man leta efter.
Brist på kunskap kan man acceptera men brist på empati är svårare att tolerera. Då gör man ett val att inte ta till sig kunskap.
Lyckligtvis blir det vanligare att transpersoner får ta plats i offentligheten. Dels genom egna berättelser och upplevelser, dels i fiktionens värld som i filmen "Min pappa Marianne" (som förvisso bygger på en verklig historia). Det är inte längre en sensationell insikt att människor kan födas i fel kropp. Eller känna sig hemma både som man och som kvinna som Fredrik Ekelund/Marisol.
Alla miljontals som följt familjen Kardashian genom åren har också kunnat se hur Bruce Jenner efter många års hemlighetsmakeri kom ut som Caitlyn. Alla dessa tre exempel handlar om män som först i 60-årsåldern vågat börja leva som dem de är. Tack vare deras öppenhet kan andra kanske våga sig ut lite tidigare i livet.
Att man inte förstår är som sagt en sak. Det gör nog sällan en transperson själv när hen börjar inse att något med hela ens person är fel. Men omgivningens okunskap ger ingen rätt att kräva svar om högst privata saker som sexuell läggning som ofta kommer som ett brev på posten. Det har man lika lite med att göra som med alla andra.
Man behöver inte bry sig om något annat än att möta alla människor med respekt.
I söndags tog Agenda upp förslaget på en ny könstillhörighetslag och den kritik förslaget mött av Sveriges Kvinnolobby. Förslaget går dels ut på att processen för ändring av det kön som framgår av folkbokföringen föreslås skiljas från processen för kirurgiska ingrepp i könsorganen.
Dels föreslås att den som har fyllt 12 år efter ansökan ska få ändra sitt juridiska kön.
Orsaken till att Sveriges Kvinnolobby är emot en ändrad könstillhörighetslag är att en sådan skulle kunna skada jämställdhetsarbetet och skapa förvirring kring kön, något som man menar redan finns och inte behöver späs på. S-Kvinnors ordförande, Annika Strandhäll, var med i studion och höll i stora delar med Clara Berglund, generalsekreterare för Kvinnolobbyn i dess kritik.
Jag förstår ärligt talat ingenting. Hur kan folks förmåga (och vilja) att förstå väga tyngre än människors rätt till sin egen person? Gäller inte kampen för jämställdhet transkvinnor? Eller transmän som vill slippa leva i en kvinnokropp?
Det handlar om ett ytterst litet antal människor som behöver gå igenom extremt jobbiga processer, både fysiskt och psykiskt, för att kunna leva som sina sanna jag. Risken för att random person skulle välja att gå igenom detta på lösa boliner är minst sagt minimal. Berglund och Strandhäll lyckades inte heller förklara på vilket sätt dessa få personer skulle påverka statistik och kvinnors villkor i stort.