Ledare: Allemansrätten bygger på hänsyn

Allemansrätten har blivit ett hett ämne under sommaren. Några menar att den är hotad och att det pågår en slags smygprivatisering av den svenska naturen (Aftonbladet 30/6). Andra tycker tvärtom att det är äganderätten som hotas av en allemansrätt som tas för långt.

Det är inte fel att vi diskuterar allemansrättens innehåll och gränser. För att institutioner ska kunna bestå måste de kunna anpassas i takt med att omvärlden förändras. Allemansrätten är en sedvanerätt med rötter i ett mycket annorlunda samhälle. För att fungera idag behöver den anpassas och försvaras.

Ett problem är att allt färre människor kan läsa ett brukat kulturlandskap. När nästan alla levde av jordbruk visste folk var de kunde gå utan att vålla skada. Att detta inte längre kan tas för givet visades då det blev en fluga att ta selfie-fotografier ståendes i rapsfält (SVT 26/5-20). Det behövs uppenbarligen mer undervisning och information för att moderna människor ska kunna använda allemansrätten på ett hänsynsfullt sätt. 

För att minska gråzonen bör allemansrätten bör få en tydligare definition. Den har historiskt syftat till att enskilda ska kunna passera och till och med vistas på annan mark. Men detta är förutsatt att gästen tar hänsyn och att intrånget är tillfälligt. När allemansrätten blev ett begrepp under andra hälften av 1900-talet var det friluftsliv som stod i centrum. ”Sportifiering” sågs som ett problem i sammanhanget (Naturvårdsverket 2011). Det är därför tveksamt om till exempel mountainbiketävlingar med många deltagare kan sägas falla under allemansrätt. Det vore bra om lagtexten förtydligade allemansrättens grundtanke om den enskildes rätt att röra sig i naturen.

Ett annat exempel där förutsättningarna har ändrats är bärplockningen. Rätten att plocka bär och svamp har utgått från antagandet att det handlar om husbehov. Men när kommersiella aktörer bussar in arbetare som plockar i industriell skala innebär det helt andra påfrestningar på vägar och landskap. Vid sådant storskaligt och kommersiellt nyttjande bör det finnas en plikt ta kontakt med markägaren och söka tillstånd. 

Allemansrätten i kombination med modern turism kommer ofrånkomligen leda till merkostnader för markägare. Därför bör det finnas goda möjligheter att enkelt söka och få ersättning för eventuella skador och nedskräpning. Möjlighet till kompensation måste finnas också när det bara handlar om slitage på vägar och mark. 

Med detta sagt behöver vi även öka tillgängligheten till naturen. Sverige utnyttjar bara en bråkdel av sin potential som naturturistland. Det finns till exempel många fina naturreservat i Sverige där det saknas tillfartsvägar, parkeringsplatser och möjligheter att passera stängsel. Varför inte ge ett brett uppdrag till landets länsstyrelser att inom sina områden ta bort hinder och öka tillgängligheten till naturen? Många markägare är positiva och skulle säkert bidra om de fick rätt stöd och bemötande. Rätt förvaltad är allemansrätten en fantastisk resurs för oss alla.