Här på Gotland lyser allianspartiernas rättvisepatos starkare än någonsin. I alla fall om vi lyssnar på deras retorik. Under gårdagens fullmäktige avskaffades de borgerliga begravningsförrättarna av rättviseskäl. Även försämrade möjligheter för personer med funktionsnedsättningar att ha en fungerande fritid påstods göras i rättvisans namn.
Retoriken känns igen. Under valrörelsen hade Moderaterna en slogan om lika för alla, vilket nu verkar ha anammats av hela den borgerliga församlingen på ön. I min värld är Moderaternas slogan ett svar på den numera berömda fråga som dåvarande ordföranden i Svenskt Näringsliv Leif Östling ställde. Det var när han avslöjats i paradisläckan för att ha undanhållit stora summor från skatt. Östling försvarade skatteflykten med frågan: ”Vad fan får jag för pengarna?”. Enligt Östling var det orättvist att han skulle betala så mycket skatt och inte få tillbaka någonting av värde för honom. Nu tar alliansen på ön den frågan till en lokal nivå. De borgerliga begravningsförrättarna skulle avskaffas för att ”bara de som vet om har möjlighet att använda dem”, vilket inte ens stämmer. En liknande retorik användes för att avskaffa av månadskort plus. Då bara omkring 120 personer av alla som beviljats färdtjänst på Gotland köpt och nyttjat månadskort plus var det orättvist mot alla andra med rätt till färdtjänst. Att alla med beviljad färdtjänst har haft både rätt och möjlighet att köpa kortet, men inte känt behovet, verkar inte spela någon roll. Om man får raljera lite så får vi se vad som händer med vård, skola och omsorg när de borgerliga politikerna uppfattar hur exempelvis sjukhuset nyttjas. Tänk vad pengar det skulle spara att lägga ner sjukhuset i rättvisans tecken. För det är ju inte alla som nyttjar den tjänsten heller, bara dem som har behov.
Som ni förstår så haltar den borgerliga retoriken betänkligt. När det gäller människor som har sämre förutsättningar ska det vara lika för alla, oavsett behov. Men när det gäller dem med resurser då är det inte längre så noga med likvärdigheten. Ta Rut och Rot som exempel. Alla kan inte nyttja dessa tjänster och det är inte många som har möjlighet att nyttja tjänsterna fullt ut. Dels för att det krävs en inbetald skatt att dra av, dels för att regelverken, läs rot, riktar sig till dem med egna hem. I dagarna har också Riksrevisionen kritiserat rutavdraget för hushållsarbete som infördes 2007 på flera punkter. Bland annat är reformen inte ens självfinansierad enligt Anna Brink, revisionsdirektör och projektledare för granskningen. Trots det försvaras rut och rot ivrigt av dem som i rättvisans namn försämrar för de med mest behov. Så det ligger nog en hel del i den freudianska felsägning som Eva Nypelius (C) gjorde under debatten i måndagens fullmäktige när hon beskrev samhällets uppgift. ”Vi ska hjälpa till och stötta för dem som har det allra bäst ställt.”