Det finns säkert en diagnos eller i alla fall ett namn på det som präglar mitt liv i alldeles för hög grad.
Jag måste få veta. När en fråga diskuteras eller en nyhet presenteras så vill jag veta varför det hände. Inte vad tusen personer tycker om det som hände utan varför det hände. Eller nästan lika ofta, vad som hände.
I dagens informationsbrus borde det inte vara svårt att hitta källan, den från åsikter och tolkningar renskalade kärnan av fakta.
Så är det tyvärr inte.
Istället blir det bara värre och värre. Antingen förutsätts man veta mycket mer än vad i alla fall jag vet när jag följer nyhetsflöde och samhällsdebatt. Eller också saknas helt enkelt fundamentala sakuppgifter.
När jag var ny på jobbet i början på 1990-talet blev jag upplärd av bland andra nattchefen Lars Hadar Alm. En man med stor och bred kunskap och höga krav på ordning och reda.
När jag skrev Strandvägen fick jag veta att man måste skriva Strandvägen i Visby för det finns faktiskt en i Fårösund också. Han lärde mig enormt mycket mer än det, viktiga och vettiga saker att veta, och min poäng är att är det är nästan hopplöst att göra rätt i dag när det är allt svårare att hitta fakta bland alla miljarder åsikter och inte minst alla vinklade och falska källor som somliga hoppas att man ska falla i.
Make fakta great again (gör fakta stort igen) skulle vara min slogan om jag blev tvungen att skapa en.
Särskilt viktigt är det att veta vad som faktiskt har hänt och beslutats innan man som jag, fäller sina åsikter om det hela.
Ibland hoppar man i galen tunna och bygger sin åsikt på något politiskt spinn som man har tagit för fakta.
Just nu läser jag många ilskna inlägg om situationen på Arbetsförmedlingen. Det talas om kaos och att anställda lämnar i strömhopp. Orsaken sägs vara Januariavtalet där det ingår en reformering av Arbetsförmedlingen. Martin Ådahl (C) hängs ut som ingenjören till sagda kaos.
Men Januariavtalets reform har ännu inte ens påbörjats.
Däremot ingick en kraftfull besparing på AF i M/KD-budgeten och AF valde att agera direkt på denna fast de visste att en reform är på gång i Januariavtalet.
Rätta mig gärna om jag har gått på ett politiskt spinn.
* * *
Erik Fransson ägnar ännu en ledare åt allt eländes elände som kommer att drabba oss när utmaningsrätten införs.
Han vidhåller att regionen måste bygga upp en helt egen och ny organisation för att administrera detta och att det råder fullständig brist på kunskap hur det ska gå till. Någon källa mer än sin egen farhåga anger han dock inte.
Personligen hyser jag full tillit till att regionens strukturer och hierarkier för beslutsprocesser fungerar. Riktlinjerna för hur utmaningsrätten ska hanteras klubbades av senaste regionfullmäktige.
Så varför inte bara vänta och se hur det går? Tänk om det går jättebra?