Krönika
Hur ser du på den kvinnliga konservatismens historia? Hur når man ut med konservatism till kvinnor?
Uppenbarligen råder det fortfarande brist på konservativa kvinnor. I regel tenderar kvinnor att luta mer åt vänster än män. Detta är förstås en grov generalisering. Naturligtvis finns det många kvinnor som röstar höger och män som röstar vänster. Men inom båda grupperna finns en tydlig lutning åt ena eller andra hållet.
Hur som helst, som konservativ kvinna är det lätt att ses som en sällsynt fågel. Det blir en väldigt märklig upplevelse, särskilt om man, som i fallet med undertecknad, vägrar att beteckna sig själv som konservativ. Inte av aversion mot begreppet, utan av ren princip.
Tyvärr är det nämligen så, att så fort man har bekänt sig till en ism, vilken det än månde vara, så har man stängt av en del av sitt eget självständiga tänkande. Med ismen kommer nämligen en uppsättning regler och färdiga mönster genom vilka man kommer att tolka världen. Är du feminist? Så fort någonting går dig emot så kommer du troligtvis misstänka att det har att göra med ett patriarkalt maktsystem. Är du socialist? Då är det enkelt att skylla på överklassen. Kapitalist? Liten stat och privatiseringar kan lösa allt.
Återigen generaliseringar. Självklart finns det både feminister och kapitalister som klarar av att tänka självständigt. Men man gör det inte enklare för sig genom att på förhand bestämma sig för en ideologi som ska vara tillämpbar på allt.
Motsatsen blir i bästa fall att man kan ta sig an varje ny fråga man ställs inför med en ny och klar blick. Utan att först fråga sig själv hur man bör förhålla sig till den utifrån sin ism eller vad ens favoritideologi rekommenderar.
I Efter demokratin (Timbro förlag, 2017) skrev Jason Brennan att politiken gör oss till huliganer. Man beter sig som en fotbollssupporter som stenhårt håller fast vid sitt lag, vid sitt parti, sin ideologi, och vänder och vrider på sig själv och världen för att allt ska passa in i rätt världsbild. Vare sig det är sant eller inte.
Politiken, skriver Brennan, tar fram det sämsta i oss. Allt i samtiden tyder på att Brennan har helt rätt i sin analys.
Men om politiken tar fram det sämsta i oss, så finns det en motpol. Kulturen och konsten är inte ett idiotsäkert botemedel mot människans dåliga sidor, men konsten äger förmågan att ta fram det bästa i oss. Så när man tar ett steg tillbaka från politik och samhällsdebatt, från viljan att placera allt i färdiga ideologiska fack, då är det hit man ska gå. Till det bästa som människan skapat, till böcker, till tavlor och till musik.
Därefter kan man, med någon sorts intellektuell hederlighet som första rättesnöre, börja skaffa sig åsikter om världen.
Därför vill jag inte kalla mig konservativ. Jag vill inte bli placerad i ett fack. Jag vill tänka självständigt.
Detta är, lustigt nog, en väldigt konservativ ståndpunkt.