När jag läste om Petter Winarve och Oliver Lundberg och deras tankar kring livet i den fina intervjun av Magnus Ihreskog i GT den 4 december kände jag igen mig.
Det skiljer många år mellan mig och dessa ungdomar från Sudret men ändå finns samma känsla av undran när livet egentligen ska börja även hos mig. Intervjuaren Magnus och jag är mer jämngamla och har jobbat ganska exakt lika länge på GT, nu sitter vi på seniorbänken – där de som vi skakade lite på huvudet åt när vi var nya på tidningen, satt och tyckte att det mesta var bättre förr.
Ett nyhetstips kunde bemötas med att "Det har vi redan skrivit om". Vi försökte argumentera med att det var många år sedan och att det kanske hänt något sedan dess. Nu skämtar vi med samma ramsa när nån av de yngre förmågorna föreslår något: "Det skrev vi om redan på 60-taaalet" muttrar Magnus nere i vårt hörn och så skrattar vi lite för oss själva.
Ett skratt som bland annat innehåller den vetskap som den yngre generationen ännu lever i lycklig okunskap om. Att ett-tu-tre är det dom som sitter där på vår bänk, sista anhalten före pensionen.
Livet går så hisnande fort men det märker man först i efterhand.
Det är det som känns bekant i Petter Winarves och Oliver Lundbergs tankar, man tycker att livet precis har börjat, man förblir samma person där inuti, i tankarna och med samma längtan, samma ängslan för att missa själva livets liv.
Det kroppsliga visar däremot med större och större tydlighet att åren går. Det är på många sätt tragikomiskt att följa kroppens åldrande, jaha nu ramlade kinderna ner. Ögonbrynen som blir tunnare och tunnare har också övervunnits av tyngdlagen och växer nu ut på hakan i stället. Så tokigt. Man råkar oförberedd se sin spegelbild och kan förvånat konstatera att man tittar på sin mamma.
Det här med åldrandet och särskilt kvinnors åldrande har varit aktuellt i några krönikor och artiklar i rikspressen. Bland annat har Ann Heberlein, Åsa Linderborg och Nina Björk skrivit uppmärksammade texter kring sina personliga erfarenheter av att åldras.
Det ligger en motsättning i att de kvinnor som sörjer sitt utseende avfärdas som ytliga och fåfänga. För hur man än hanterar det finns förväntningen på oss där från födseln, att vi ska tänka på vårt utseende. Att den som struntar i hur hon ser ut ses som okvinnlig och lite allmänt ansvarslös.
Inte konstigt att det blir jobbigt när man närmar sig 60 och ser vad åldern gör med hur vi ser ut. Inte jobbigt i termer av livskris men en stilla sorg över att inte längre ha det som kvinnor alltid bedöms efter. Sitt yttre.
Vissa har pekat på motsatsen: att det är ljuvligt att en gång för alla slippa att tänka på sitt utseende när man blir gammal. Men det handlar inte nödvändigtvis om att det är en skönhet man saknar. Det handlar om åldrandet i sig och att äldre kvinnors status är väldigt låg.
Ni vet, äldre män får pondus medan äldre kvinnor ses som patetiska och passerade alla bäst-före-datum som finns.
Men framför allt är det nog att man inte känner igen sig. Det är inte en själv man ser i spegeln, det är nån annan.
Å andra sidan är 60 år med nutidens mått ingenting. Ungefär som 40 var förr. Förr när man 60 var man gammal. Det är man inte nu.
Allt var inte bättre förr.
Alla vi som på olika sätt medverkar här på Gotlänningen önskar alla våra läsare en riktigt god jul.
Ta hand om varandra.