Jag har tidigare skrivit om när länsstyrelsen agerat mer som en aktivist med en agenda än som en statlig myndighet, när det handlat om stenindustrin och dess förutsättningar. Peter Wennblad, med en bakgrund bland annat som redaktionschef för GA och gotländsk lokalpolitiker (vid olika tillfällen), ger i en ledare i Svenska Dagbladet – svd.se/sma-tuvor-stjalper-stora-samhallsintressen – exempel på hur en enskild tjänsteman på Länsstyrelsen på Gotland som är aktiv i Miljöpartiet agerat på ett sätt som kan förstöra förutsättningarna för Cementas verksamhet på ön, men stämmer påfallande väl överens med hennes egna politiska intressen. Och ingen tycks ens ha övervägt om det skulle kunna föreligga jäv.
Det är väl inte så egendomligt att människor med en viss typ av värderingar dras till exempelvis tjänster som naturvårdshandläggare. Men när uppdraget utförs på ett sätt som rubbar förtroendet för myndigheterna och deras opartiskhet är det oerhört allvarligt. Det höga förtroendet för opartiska och okorrumperade myndigheter har varit en hörnsten i Sveriges framgångrika samhällsbygge. Att ämbetsmannaidealet är hotat är betydligt värre än hotet mot den nipsippa som kanske är ovanlig i Sverige men, som Peter Wennblad påpekar, "växer rikligt i bland annat Ryssland, Kina och stora delar av Nordamerika". Enligt wikipedia finns den också i östra Polen, Vitryssland, västra Ukraina, Finland, Polen och Tyskland.
Ämbetsmannaidealet måste återupprättas. Myndigheterna får inte tas över av politiska intressen som använder myndigheternas makt som sina egna verktyg. Då riskerar vi att få uppleva hur myndigheter åsidosätter alla andra intressen än enskilda tjänstemäns och hur ett ärendes behandling blir helt avhängigt av vem som handlägger det.
Cement är också en hörnsten i det svenska samhällsbygget. Det finns förutsättningar för att minska användningen av cement i olika sammanhang, genom att förändra konstruktion och/eller materialval för mindre miljöpåverkan. Det är bra när så kan ske. Men i många fall kommer cement att förbli en helt nödvändig insatsvara, exempelvis vid uppförandet av ny infrastruktur. Förutsättningarna för att utvinna denna råvara kan inte överlämnas åt processer som tycks infiltrerade av avvikande särintressen.
Det är olyckligt att Sveriges försörjning med cement gjorts så beroende av en enda leverantör och en enda brytplats. Det finns fler hot mot cementfabriker än ett sviktande ämbetsmannaideal och det finns all anledning att fundera över hur riskerna kan spridas. Men att slå undan benen för Cementas verksamhet på Gotland vore för närvarande synnerligen oklokt.