Grundbudskapet var lika viktigt som det borde vara självklart – hudfärgen ska inte ha betydelse för hur någon blir bemött. Och de senaste veckorna har protesterna spridit sig över världen, däribland till Sverige.
Tyvärr har manifestationerna återkommande urartat till upplopp och brutit mot smittskyddsrestriktioner. Och eskaleringen fortsätter.
Demonstranter kräver inte längre bara att poliser ska visa sin underkastelse på bildmässiga sätt. Monument har börjat vandaliseras och fällas i flera länder. I USA har statyer föreställande upptäcktsresanden Christofer Columbus rivits ner och halshuggits. Även i London har statyer vandaliserats, däribland en av tidigare premiärministern Winston Churchill. Ansvariga politiker förväntas be om ursäkt för en ”mörk historia” och börja rensa i det offentliga rummet. Historiska personligheter som inte uppfyller dagens moraliska standarder ska utplånas. Och det ska gå snabbt.
Parallellt med det här tar mediebolag bort serier och filmer som kan anses anstötliga för dagen. Vetenskapliga institutioner, likt inflytelserika tidskriften Nature, har gett sitt stöd till rörelsen och förklarat sin egen skuld. Det blir en rörelse som alla förväntas ansluta till – för den goda saken skull – oavsett vilka uttryck den tar.
Black live matter-rörelsen påminner i vissa avseenden om den så kallade metoo-rörelsen, som drog igång hösten 2017. Det var en viktig märkeshändelse för att avslöja och uppmärksamma sexuella övergrepp mot kvinnor. Men även då blev händelseförloppet dramatiskt. Idén var att ett dolt förtryck skulle upp i ljuset. Snabbt. Gärningsmän utsågs utan rättegångar, efter inlägg på sociala medier som plockades upp av nyhetsredaktioner. Granskningar i efterhand har visat att många hängdes ut på felaktiga grunder, och brännmärktes för livet.
Sociala mediers intåg lär ha en avgörande betydelse för att amerikanska rörelser nu kan spridas som löpeldar över hela västvärlden. Trots att Sverige inte alls har samma historia av slaveri direktöversätts de amerikanska problemen med rasism hit.
Black lives matter-rörelsen blir i sin eskalerade version under coronapandemin som snabbmat för politiska aktivister och uttråkade hemmasittare. Konceptet är helt amerikanskt. Proteströrelsens krav är färdigskrivna, det enda som återstår är massproduktion. Och utdelningen kommer snabbt – genom bildmässiga demonstrationståg och en offentlighet som gör avbön.
Men är det något tidigare rörelser av det här slaget har lärt oss är det vikten av att samhällets institutioner inte börjar särbehandla. Polisen ska inte knäböja för demonstranter, oavsett vilket budskap de har. Politiska makthavare ska inte bestämma vilka delar av historien som får berättas. Om vi slutar att se historien i all sin komplexitet kan vi inte längre lära av tidigare generationers misstag.
Alla ska behandlas lika. Även Black lives matter-rörelsen.