En gång är ingen gång, två gånger en vana och tre gånger en tradition. Om inte tradition ännu så är Magdalena Anderssons (S) utfall mot sina medmänniskor i alla fall en besvärande följetong.
Förra veckan rapporterade Expressen att Magdalena Andersson i ett sminkrum hotat Liberalernas partiledare Johan Pehrson med att polisanmäla hans partisekreterare Gulan Avci. ”Hon sa att om inte Gulan tar tillbaka sin artikel och ber om ursäkt så kommer hon polisanmäla henne för förtal”, förklarade en partiaktiv som varit med under samtalet för Expressen.
Anledningen till Anderssons angrepp ska ha varit Avcis debattartikel om den socialdemokratiske riksdagsledamoten Jamal El-Haj. Avci tyckte att S hade varit väl valhänt och förlåtande i hanteringen av El-Haj efter att han deltagit på en konferens tillsammans med terrorklassade Hamas.
Det är allvarliga anklagelser mot Andersson och det finns få skäl att inte tro på dem. Dels för att Pehrsons presschef Elin Olofsson intygar vad som sades, dels för att det inte är första gången Andersson inte förmår att tygla humöret.
Inför en av valrörelsens partiledardebatter ska Andersson ha konfronterat Kristdemokraternas ledare Ebba Busch medan hon stod och tvättade händerna på toaletten. Busch har i Sveriges Radio beskrivit toabråket som att Andersson ”tappade det”.
Även i offentlighetens ljus har Andersson svårt att hålla igen ilskan. Hon avbryter, hånskrattar och snäser åt såväl motdebattörer som journalister. Till och med under söndagskvällens utfrågning i Arena tittade det dåliga humöret och härskartendenserna fram.
Andersson klarade varken av att försvara eller kritisera El Haj. Och trots partiets order att inte delta vid konferensen kunde hon inte förklara problemet med den. I stället gick hon till angrepp på regeringen.
Det mest naturliga, och enklaste, hade varit om Andersson ärligt förklarat vad som egentligen hände när hon konfronterade Pehrson, men hon ägnade sig åt samma semantiska krumbukter som de socialdemokratiska gårdvararna hemfaller åt. Det enda som förnekas är att Andersson ”hotat”.
Udden riktas i stället mot Ebba Busch och att hon erkänt förtal på något mystiskt vis skulle legitimera att Andersson hotar Avci med en förtalsanmälan. Att det S-märkta kampanjmaskineriet lägger så mycket ork på att spela ner betydelsen i Anderssons beteende torde utgöra en indikation så god som någon för att anklagelserna är sanna.
Det går att kritisera politiker för att de ibland inte säger något konkret. Att de lite väl robotlikt bara upprepar de talepunkter de så tacksamt gömmer sig bakom. Att politiken ofta saknar liv och personlighet, ja till och med engagemang. Det hade varit kul om politiker i spalterna eller debatterna ibland verkligen tog en ärlig strid. Men det är inte det Socialdemokraterna med Andersson i spetsen ägnar sig åt. Det här är utpressning, ett missbruk av juridiken för att hota kritiker till tystnad. Väljarna förtjänar bättre än så här.