”Det var ett uppenbart misstag att öppna för privata, vinstutdelande företag i välfärdssektorn”. Så börjar sammanfattningen på Anne-Marie Lindgrens rapport ”Varje förslösad skattekrona” med undertexten ”Bokslut över privatiseringar och marknadsexperiment i svensk välfärd” utgiven av Tankesmedjan Tiden.
Rapporten börjar i slutet av 1980-talet då förändringens vindar även blåste lite lätt i Sverige. Det fanns en politisk vilja till förändringar inom välfärden, att det offentliga tog några steg tillbaka. Visserligen hade Socialdemokraterna och de borgerliga partierna mycket olika syn om vilka förändringar man ville se, men bägges förändringsvilja satte en sten i rullning.
När Borgarna vann valet 1991 fick de möjlighet att förverkliga delar av den nyliberala politiken de trodde skulle frälsa landet. Bildtregeringens paroll ”den enda vägens politik” säger en del om den nya inriktningen. När Reinfeldt o co vann valet 2006 började nästa etapp i den nyliberala experimentverkstaden.
Vad var det då de borgerliga politikerna ville uppnå med avregleringarna och privatiseringarna?
Tanken var att skapa lägre kostnader, högre kvalitet, höjda löner, större bredd och variation i utbudet, större utrymme att få pröva nya idéer och en stor bredd av aktörer.
Har man då uppnått målen?
Generella förbättringar gällande kostnader och kvalitet har inte kunnat bevisas.
När man jämför anställda så visar det sig att privatanställda inte har bättre löner generellt sett. Vissa specialiserade bristyrkesgrupper sticker ut men en undersköterska inom äldreomsorgen har bättre betalt som kommunalt anställd.
”Smartare” och ”effektivare” arbetsmetoder har genomförts genom lägre krav på utbildning (främst inom skolan), lägre personaltäthet (över hela linjen) och sämre anställningsvillkor (främst inom äldreomsorgen).
Valfriheten kan diskuteras då alla inte kan få sina val uppfyllda av olika orsaker. Istället styr i många fall verksamheternas uttagningssystem vem som får sina val tillgodosedda. Förr var det kommunernas regelverk som fördelade platserna vilket kritiserades av borgerligheten, nu är helt okej för de privata att skapa egna regler utan att det kritiseras från den borgerliga sidan. I vissa kommuner har man sett problemet och beskriver numera valfriheten som önskemål.
I vissa verksamheter går de privata företagens villkor före brukarnas. Exempelvis finns det här på Gotland en fördelningsprincip av de som inte väljer någon utförare. Ett beslut som togs ur ett ur ett rättviseperspektiv för utförarna och inte ur ett brukarperspektiv.
Valfriheten är också begränsad geografiskt till de områden där det finns goda ekonomiska förutsättningar för verksamheterna. Vilket innebär att stora delar av landsbygden saknar valfrihet, medan boende i områden där inkomsterna är höga har en mycket stor valfrihet. Tillgången på vård, skola och omsorg har blivit en del av segregationsproblematiken. Vården har också förvandlats från behovsstyrd till tillgångsstyrd, vilket inte minst nätläkarna är ett tydligt exempel på.
Så, nej, inte på någon punkt har målen uppnåtts. Visserligen har kostnaderna minskat, men till priset av generellt sätt sämre kvalitet och sämre villkor för de anställda. Höjda löner har bara vissa specialiserade bristyrken fått. Då stora koncerner tagit stora marknadsandelar har varken större bredd, variation eller möjlighet att prova nya idéer blivit verklighet i någon större omfattning. Exempelvis är andelen kooperativ och stiftelseägda välfärdsföretag lägre nu än innan privatiseringsvågen.
Dessutom har vi sett nya problem dyka upp i och med den segregationsproblematik som privatiseringen av främst skolan och vården fört med sig.
Anne-Marie Lindgrens rapport är ett bokslut som tydligt visar att det var ett misstag att införa vinster i välfärden.