Förra regeringen tillsatte en utredning för att se över och modernisera de areella näringarnas undantag från strandskyddet. Resultatet blev så där.
Strandskyddet regleras i huvudsak i Miljöbalken och gäller allt som är blått på den topografiska kartan. Det innebär att ett obetydligt dike på en åker räknas på samma sätt som en populär badstrand vid havet. Denna brist på åtskillnad är också grunden för det mesta av kritiken mot strandskyddet.
Kritiken är befogad. Strandskyddet inrättades initialt för att trygga allmänhetens friluftsliv och byggdes i mitten av 1990-talet på med uppgift att bevara god livsmiljö för djur- och växtliv. ”Stränderna är särskilt värdefulla miljöer för djur och växter och ger utrymme för en rad olika livsmiljöer”, anges i propositionen bakom förändringen.
Att slopa skyddet på de ytor som inte har någon strand och där allmänheten inte har tillträde via allemansrätten hade därför varit en förändring som, utan att gå emot intentionerna med lagen hade minskat kritiken mot den stelbenta lagstiftningen. Det lär dock ingen politiker våga.
Lagen har emellertid vissa undantag. Till exempel krävs inte dispens för mycket av det som behövs för jordbruket, fisket, skogsbruket eller renskötseln. Odling av fisk och musslor omfattas inte av undantaget medan till exempel en brygga för fiske eller skörd av musslor omfattas. I alla fall om ägaren själv säljer fisken. Säljer man fiskeupplevelser omfattas bryggan inte av undantaget. Det blir snabbt rörigt.
I syfte att bland annat bli klok på hur undantag från strandskyddet kan bli mer ändamålsenliga initierade förra regeringen en utredning. ”Enligt tillkännagivandet bör strandskyddet förändras och göras mer flexibelt för att bland annat förbättra förutsättningarna för jordbruksnäringarnas utveckling och annan näringsverksamhet”, står det att läsa i utredningen.
Tyvärr når utredningen inte hela vägen fram. En del förslag är goda, men en del innebär försämringar. Det är klokt att lägga till vattenbruk som areell näring, men fler näringar inom jord- och skogsbruk borde ha tagits med. För de branscher med anknytning till jord och skog som inte omfattas av begreppet areella näringar föreslås ett dispensförfarande.
Det här minskar förutsägbarheten. Inte minst eftersom utredningen föreslår att verksamheter för att få dispens ska vara småskaliga, varaktiga och dra nytta av det strandnära läget. Denna otydlighet är som gjord för att öka antalet domstolsprövningar och eventuellt leda till fler restriktioner. Då hade det varit klokare att bara öka antalet verksamheter som räknas som areella näringar.
Det föreslås också restriktivitet med dispenser i skärgårdsområden med mycket bebyggelse. Många grannar ska alltså göra det svårare att leva av sitt land och sitt vatten.
Det här blir alltså den tredje utredningen som inte klarat av att tydliggöra hur undantaget i strandskyddet kan omfatta fler verksamheter inom jord-, skogs- och vattenbruk. Det börjar bli lite tröttsamt.