Regeringens återkommande svågerpolitik riskerar att normalisera maktmissbruk i hela statsförvaltningen.
Folke Bernadotteakademin är en myndighet under UD som bedriver forskning och utbildning för att stödja fredsutveckling och statsbyggande. 10 januari i fjol annonserade regeringen att den sökte en ny generaldirektör för myndigheten. Ansökningstiden varade i 21 dagar. Ansvarig för ärendet var statssekreterare Per Olsson Fridh.
Fem dagar efter att ansökningen stängde utsågs Olsson Fridh till biståndsminister, med ansvar för just Folke Bernadotteakademin. Trots att han tidigare hade skött ärendet som statssekreterare och att ansökningstiden var slut utsåg Olsson Fridh aldrig någon ny generaldirektör.
Platsen förblev tom när MP lämnade regeringen och Olsson Fridh avgick som statsråd. Den nya biståndsministern behövde dock inte mer än tre månader för att avsluta utnämningen, som gick till: Per Olsson Fridh.
Att det tog tretton månader för att utse en ny generaldirektör är i sig anmärkningsvärt. Hur ska myndigheter kunna utföra sina uppdrag under sådana omständigheter. När nyhetsportalen Altinget frågar (4/3) varför han aldrig slutförde utnämningen har Olsson Fridh inget svar. Men han förklarar att han anmälde sitt intresse att så fort han ”upptäckte att den inte var tillsatt”.
Vad då ”upptäckte”? Han visste mer än väl att den inte var tillsatt, eftersom det var han som underlåtit att göra det. Hur kommer det sig att han fick skicka in en anmälan trots att ansökningstiden stängde mer än tio månader tidigare? Det ser inte bra ut, för att uttrycka det milt.
Tyvärr är detta knappast första gången som regeringen har tillsatt höga poster på tveksamma grunder. I rapporten Enpartistaten från Timbro (30/11-21) konstaterar skribenten Adam Danieli att en fjärdedel av alla myndighetschefer som utsågs under regeringen Löfven var tidigare politiker. Varav mer än hälften var socialdemokrater.
Transparancy International varnade i sitt senaste korruptionsindex (25/1) att Sverige har växande problem med informellt maktmissbruk. Ordförande Ulrik Åshuvud har specifikt pekat ut utnämningar av offentliga tjänster som ett problemområde (DN 25/1).
Att politiker ger bekväma och lukrativa toppjobb till vänner, kollegor eller likasinnade underminerar statsförvaltningens förtroende. Hur kan vi medborgare vara säkra på att det faktiskt är de bäst lämpade personerna som får styra myndigheter? Det är även orättvist mot kompetenta kandidater som inte får en reell möjlighet att söka på grund av att de saknar politiska kontakter.
Sverige har präglats av högt förtroende mellan medborgare och för statsmakten. Ska det upprätthållas måste politiker aktivt förtjäna det förtroendet.