Snart kan det vara slut med extra anpassningar i skolan. Regeringen tillsätter nu en utredning för att fler elever som behöver mer stöd ska kunna få särskild undervisning i mindre grupper. Det lät skolminister Lotta Edholm (L) och socialminister Jakob Forssmed (KD) meddela i förra veckan.
Extra anpassningar är tänkta att vara en mindre typ av stödinsats som lärare ska kunna ge elever inom ramen för ordinarie undervisning. Den som har svårt för enskilda moment kan få andra alternativ. Allt enligt skolans uppdrag att kompensera för elevernas olika förutsättningar.
Det låter utmärkt i teorin. Men sedan extra anpassningar infördes som en möjlighet enligt skollagen 2014, har det blivit alltmer tydligt att anpassningarna stjälper mer än de hjälper.
Så kallad ”lyssneläsning” är bara ett sådant exempel. Som begreppet antyder innebär det att en elev som har svårt att läsa i stället får lyssna på inläst text. På liknande sätt kan den som har skrivsvårigheter få fotografera det som står på tavlan i klassrummet i stället för att ta anteckningar.
Sett utifrån kan detta verka väl menat. Men i praktiken betyder det att den som har svårt att läsa eller skriva aldrig riktigt får träna på det. I stället för att låta elever få ordentlig träning anpassar man helt enkelt bort det som är svårt. Föga förvånande läser och skriver många elever allt sämre.
Anpassningar går dessutom ut över lärarna. Bara i en enda högstadieklass kan en ensam lärare behöva hålla reda på över 70 olika extra anpassningar. Det är förstås ett extremfall, men likafullt illustrativt. Man kan inte bedriva undervisning på det sättet i en och samma klass utan att det påverkar kvaliteten.
Om man hela tiden anpassar sig efter elevernas svårigheter i stället för att åtgärda dem blir eleverna nästan tvungna att misslyckas om och om igen innan de får hjälp. Det mår ingen särskilt bra av. Och mår man inte bra blir det ännu svårare att lära sig. Den nedåtgående spiralen måste brytas tidigt, innan den går för långt.
Det bästa sättet att göra det på är att snabbt identifiera de elever som riskerar att halka efter och låta dem få särskild undervisning i mindre grupper. Tyvärr har det många gånger uppfattats som utpekande och exkluderande. Men det är minst lika illa att behöva sitta i ett klassrum och känna att man inte klarar av undervisningen som alla andra. Det är mer inkluderande att bejaka att elever har olika förutsättningar i stället för att försöka anpassa bort dem.
Om vissa elever har svårare att läsa än andra – låt dem öva mer på det. Detsamma gäller dem som har svårigheter med att räkna, skriva eller vad som helst. Så hjälper man eleverna på riktigt. Vissa saker i livet varken kan eller ska anpassas bort.