Prins Daniel deltog till exempel i Svenskt Friluftslivs vandring utanför Örebro, och både organisationer och myndigheter skickade ut pressmeddelanden som hyllade allemansrätten.
Det är naturligt att allemansrätten har en egen dag. Att kunna njuta av natur vi själva inte äger är ett privilegium. Däremot skaver kommuniceringen av dagen något. Det var för mycket om rätten att nyttja andras mark och för lite om den centrala principen – att vi är gäster på någon annans egendom och måste bete oss därefter.
Här ska det medges att den diffusa definitionen av allemansrätten är som gjord för att skapa missförstånd. Sett över tid förefaller problemen öka i både antal och allvarlighetsgrad i takt med den allmänna trenden att det egna jaget har mer rättigheter än skyldigheter.
För allemansrätten är ett problem i dag. Inte alltid och inte överallt, det finns många som sköter sig, men det finns för många som inte gör det. Lägg därtill företag som nyttjar allemansrätten för att slå mynt av andras egendom.
Det riskerar att leda till fler konflikter och regleringar. När turism, äventyrsföretag eller andra aktörer profiterar på andra utan ersättning eller ens tillåtelse är en viktig gräns passerad. Även om verksamheter eller enskildas övertramp strikt sett kanske inte faller inom allemansrättens ramar, använder de densamma som svepskäl för intrång och missbruk. Oavsett konsekvenserna för markägaren.
Det är precis som att man inte förstår att friheten kommer med ett pris – ansvaret att bete sig som folk. För varje gång någon inte klarar av det kommer vi närmare att förlora det som gör vår natur tillgänglig för oss alla. Vi kan inte förvänta oss att markägare ska fortsätta öppna sina skogar och ängar för allmänheten om de ständigt behöver reparera skador, städa eller hantera intrång.
Det handlar inte bara om grindar, staket och annat som försvårar tillträde, utan om de principer hela allemansrätten vilar på. För ju längre missbruk tillåts att fortgå, desto närmre kommer vi att någon begär att allemansrätten prövas mot Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Denna anger att var och en har rätt till respekt för sin egendom och att ingen får berövas den annat i det allmännas intresse.
Det är givetvis svårt att spekulera kring vad en sådan prövning skulle leda till, men klart är att utgångspunkten blir motsatt allemansrättens. Från allmänhetens möjlighet att vistas i naturen till hur mycket intrång och begränsningar en markägare ska behöva acceptera utan ersättning – eller ens acceptera överhuvudtaget. Det är alltså inte allmänhetens möjligheter att röra sig som styr, utan markägarens skydd mot allmänheten.
Därför är det bästa sättet att värna allemansrätten om alla som rör sig i skog och mark gör det med omdöme, respekt, hänsyn och tacksamhet. Vårt tillträde sker ju trots allt på premissen inte störa, inte förstöra.