På mina sociala medier dyker det då och då upp samhällskritiska inlägg där specifika samhällsproblem radas upp. Senast beskrev ett inlägg bland annat att posten inte vill dela ut post, Arbetsförmedlingen inte förmedla jobb och att apoteken inte har medicin men mycket annat. I en av kommentarerna under inlägget skylldes allt på ”såssarna”. 

Som det statsbärande parti Socialdemokraterna är har partiet alltid tagit ansvar. Oavsett om man haft en majoritet av riksdagen bakom den egna politiken eller inte. I modern tid har S haft regeringsmakten 1970-1976, 1982-1991, 1998-2006 och nu från 2014. Fram till 1991 hade S ett tydligt stöd av Vänsterpartiet och kunde mer eller mindre driva en ren socialdemokratisk politik. Men efter Carl Bildts (M) borgerliga regering 1991-1994 har de socialdemokratiska regeringarna varit tvungna att samarbeta och kompromissa med andra partier. Det politiska utfallet har därmed helt naturligt blivit ett annat än det hade blivit med ren socialdemokratisk politik. Sen 2006 då Alliansen bildade regering under två mandatperioder har det varit en tydlig högermajoritet i riksdagen, även under s-ledda regeringar. 

Men att ta ansvar och att ses som ett statsbärande parti har tydligen inte varit populärt bland landets väljare. Sen valet 2002 har stödet för S minskat från nästan 40 procent till runt 25 procent, enligt de senaste mätningarna. Utifrån antalet röstberättigade vid valet 2018 är det över en miljon svenskar som inte längre anser att S har lösningarna på dagens samhällsproblem. Detta trots att de flesta samhällsproblem vi ser i dag troligen inte skulle ha uppkommit, eller hade förändrats till det bättre, om vi haft en vänstermajoritet i riksdagen. Bland annat är de problem som inlägget på Facebook, vilket jag beskrev i början av den här ledaren, relaterade till borgerliga regeringars beslut. Posten avreglerades av Bildtregeringen och apoteken av Reinfeldts alliansregering. Reinfeldts regering förändrade också Arbetsförmedlingens uppgifter från att förmedla arbeten till att kontrollera att de arbetssökande själv sökte jobb. Att ta ansvar och ses som ett statsbärande parti innebär tydligen att väljarna också anser att partiet är skyldig till allt ont och därmed straffas med lägre stöd. Något som också visas genom att det parti som ökat mest under de senaste 15 åren är det parti som aldrig behövt ta ansvar. Populism lönar sig. De borgerliga partierna vars reformer ligger bakom mycket av det som samhällskritiken riktar sig mot har däremot klarat sig bra, vilket ställer min teori lite på skam. Men de borgerliga partierna har inte heller blivit statsbärande i väljarnas ögon, utan ses som ständiga oppositionspartier. Nu har Centerpartiet och Liberalerna på ett tydligt sätt tagit ansvar i och med Januariavtalet. Redan nu blir de tillsammans med övriga ansvarstagande partier beskyllda för att ha orsakat eller inte vilja göra något åt samhällets alla problem. Framtiden får utvisa om ansvarstagandet även innebär att C och L kommer att straffas av väljarna.