Förhandlingarna om Natomedlemskapet har tvingat fram en välbehövlig tillnyktring i utrikespolitiken. Utrikespolitiska ställningstaganden har sedan Andra världskriget framför allt verkat syfta till att signalera Sveriges förträfflighet. En inställning som bäst uttrycks i självbilden som en moralisk stormakt.
Denna inställning kritiserades redan 1970 av Moderatledaren Gösta Bohman, som benämnde det ”inrikes utrikespolitik”. Då gällde det Socialdemokraternas öppet högröstade stöd för Nordvietnam, som behövde följdas av privata ursäkter till president Richard Nixon för att försöka bevara goda relationer med USA. Liknande ställningstaganden, motiverade av väljartaktiska hänsyn, i närtid är regeringen Löfvens ”feministiska utrikespolitik” och det ensidiga erkännandet av Palestina.
I mötet med en verklig kris, då fullskaligt krig bröt ut i vårt närområde, räckte dock inte parollerna. I stället behövde vi förhandla med en motpart som ville uppnå specifika mål. Turkiet brydde sig inte om vår moraliska godhet – tvärtom skar den mästrande tonen i öronen. För att inte tala om att Sveriges prokurdiska hållning gick tvärtemot turkiska intressen.
Då var vi tvungna att sätt oss och kompromissa. Resultatet blev under omständigheterna bra. President Erdoğan stöder Sveriges medlemskap i Nato, mot att vi utökar vårt bilaterala samarbete både säkerhetspolitiskt och ekonomiskt. Därutöver förbinder vi oss att fortsätta kampen mot terrorism, något som har varit ett verkligt problem. Som utrikesminister Tobias Billström (M) påtalade efter förhandlingarna (SvD 12/7) har Sverige länge varit förvånansvärt flat mot PKK:s aktiviteter här i landet.
Slutligen ska Sverige stödja en återupptagen medlemsprocess för Turkiet i EU. Vilket förstås inte betyder att Turkiet slipper uppfylla medlemskraven.
Att förhandlingarna lyckades bör tjäna som läxa för de många röster som dömde ut varje kompromiss som att vi kröp för Erdoğan. Det var uttryck för samma inrikes utrikespolitik som försatt oss i denna situation till att börja med. Förhandlingar, liksom internationella relationer i stort, handlar om att ge och ta. Att så många politiker och opinionsbildare inte tycktes förstå det, är talande för vår bristande erfarenhet av realistisk utrikespolitik.
Paradoxalt nog ledde naiviteten samtidigt andra röster att drastiskt överkompensera. Främst genom att kräva inskränkningar i vår yttrande- och demonstrationsfrihet för att blidka Turkiet. Självklart krävs vissa uppoffringar, men vi måste alltid hålla på våra grundvärden. Priset för ett medlemskap får inte överstiga nyttan. Sedan är det knappast heller god förhandlingstaktik att ge motparten allt den ber om.
Tack och lov har Sverige efter valet letts av en regering förstår den internationella verkligheten. Förhoppningsvis innebär Natoframgångarna ett permanent paradigmskifte från inrikes utrikespolitik till realistisk utrikespolitik.