Plastpåseskatten är på flera sätt klimatpolitik när den är som allra sämst: dyr, ineffektiv och symbolisk. Den kom till följd av ett klumpigt och hastigt utformat EU-direktiv, som vill se max 40 plastkassar per person till 2025 för att motverka att plast hamnar i världshaven. Trots att runtomkring 88 procent av plasten i haven inte kommer från EU. Förslaget drevs sedan igenom av januaripartierna. Nu ska regeringen äntligen avskaffa den.
Det är ingen hemlighet att just denna skatt retat många inom borgerligheten ända sedan den infördes, inklusive undertecknad. Allra främst eftersom det var tydligt från början att förslaget inte var genomtänkt, och att det inte skulle leda till någon förbättrad situation för klimatet. De plastbärkassar som säljs i butik är nämligen till 80 procent gjorda av återvunna material. När skatten infördes och konsumtionen illa kvickt styrdes mot den typ av kassar som inte rörs av skatten, typen som man köper på rulle eller papperskassar, kommer materialet ofta från utlandet och är sällan återvunnet.
Det uppskattas att de nu obeskattade kassarna måste användas mellan 8 och 16 gånger för att nå samma klimatnytta som de beskattade kassarna. Vilket är problematiskt när dessa kassar tenderar att användas för sopor, som av naturliga skäl aldrig används så ofta. Därtill har flera svenska jobb försvunnit till följd av att de inhemskt producerade kassarna abrupt slutade köpas, eftersom de blev för dyra.
Det är därför många som drar en lättnadens suck när skatten nu slopas. Att det kommer ha en positiv inverkan på människors plånböcker är givetvis också positivt, även om det ska erkännas att effekten antagligen kommer upplevas marginell i dessa kristider. Punktskatter måste kunna motiveras med goda resultat, vilket denna skatt inte kunnat leverera.
Det är också symboliskt vackert att det är just Liberalernas klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari som driver igenom avskaffandet, eftersom Liberalerna en gång var drivande i att införa den. Det visar både på en tillnyktring inom partiet och en förmåga att erkänna när man haft fel. Det ser man alldeles för sällan i svensk politik.