Men däremot är vi nog många som är beredda att stå upp för dem som sedan i mars jobbat under närmast onaturlig press och stress för att ta hand om dem som blivit sjuka och för att hindra smittan att spridas vidare.
Vård- och omsorgspersonal har nu all rätt i världen att alla applåder och andra symboliska handlingar följs upp med konkreta bevis på den uppskattning vi alla känner för dessa yrkesgrupper.
Hade det varit genomförbart är jag säker på att alla andra yrkesgrupper gärna skulle avstå årets löneökningar om de kunde föras över till lågavlönade vård- och omsorgsanställda i landet.
I grunden finns ingen motsättning för behovet att uppgradera arbete med människor. Alla tycker det vore rimligt. Problemet är att det är väldigt många som jobbar i dessa yrken. Om stora tillskott i lönekuvertet – efter genomgången utbildning och arbetets komplexitet – skulle göras på ett bräde skulle det handla om väldigt stora summor för landets kommuner och regioner.
Det tål att nämnas att fyra av fem anställda i kommuner och regioner är kvinnor.
Som bekant går det att jobba med andra saker än lönen för att öka statusen för ett yrke. Man kan erbjuda bättre villkor än lägstanivåerna i avtal, bra scheman och generöst med friskvårdsalternativ. Att kunna vara ledig utan att oroas över att kollegorna får jobba dubbelt så hårt eftersom inga vikarier sätts in.
Vi har ju en förmåga att gå vidare till våra vanliga rutiner även efter stora omvälvande händelser. Kanske kommer vi aldrig att gå tillbaka till livet som det levdes för corona, men vi kommer tillbaka till nån sorts vardag igen.
Men vi kan inte gå tillbaka till att fortsätta acceptera villkoren för anställda inom vård och äldreomsorg. Framför allt kanske äldreomsorg och hemtjänst där anställda ständigt jobbar med ett dåligt samvete inför "sina" gamla.
Jag hoppas att alla de vittnesmål som spridits under coronan hittills från dessa väldfärdshjältar sammanställs i en bok eller liknande så det inte glöms bort. Men inte bara för att minnas utan för att vi ska påminnas.
När vi andra kunde isolera oss hemma för att skydd oss från smittan har de varje dag stått längst fram vid coronafronten och utsatt sig för smittan för att hjälpa oss andra. Hela tillvaron har varit som en sån där katastroffilm man sett många av genom åren. Men det är på allvar. Fortfarande.
Jag förstår alla inom vården som blir vansinniga när de ser oss andra till synes helt strunta i riskerna och umgås som vanligt. Jag förstår det mänskliga i att människor inte orkar leva under hög beredskap hur länge som helst.
Men vi måste. Vi som kan.
Gotland verkar, peppar-peppar, ha klarat sommaren bra, trots att det var väldigt många här under vissa perioder. Vårdens massiva insatser med resurser för att möta en eventuell anstormning har till stor del fått stå oanvänd. Regeringens löfte om att alla coronaanknutna kostnader ska ersättas måste hållas.