Vad är felet med det, kan man fråga sig. Syftet är ju gott och duktiga lärare har väl i alla tider anpassat sin undervisning efter elevernas förutsättningar?
Problemet med det nya systemet är dels att ansvaret för de särskilda stödinsatserna ensidigt hamnar på den ordinarie läraren, dels att andelen elever som säger sig behöva anpassningar av någon anledning vuxit som en gräsbrand. Lärare har berättar om att det inte sällan är fem eller tio sådana elever per klass. En elev kan dessutom ha flera olika anpassningar vilket gör att en lärare förväntas anpassa undervisningen enligt 20 olika punkter.
Det blir svårt att hinna med. En vanlig form av anpassning är till exempel ”extra stöd att komma igång”. Det innebär att läraren efter ordinarie genomgång ska ge en elev enskild instruktion. Inget konstigt i sig, men om fem elever av 28 ska ha extra starthjälp kommer 40 minuters lektion att rinna iväg snabbt.
Risken är dessutom att många av anpassningarna saknar grund. Enligt en granskningsrapport från Skolinspektionen 2016 var det bara runt en fjärdedel av extra anpassningar som matchade elevens behov. Man behöver inte vara särskilt konspiratorisk för att misstänka att många av de extra anpassningarna är elever som försöker göra det enkelt för sig. Misstanken blir inte mindre när man hör att andra vanliga anpassningar är att elever ska få ha med sin mobil eller få lyssna på musik under lektionen.
När undervisningen anpassas sönder blir alla inblandade lidande. Läraren blir uppbunden och förlorar inflytande över sin planering. Klasskamraterna får inte den undervisning de har rätt till. Samtidigt får sannolikt ofta eleven som har extra anpassningar ändå inte den stöttning han eller hon behöver.
Varför inte vända på systemet? Om en elev riskerar att inte nå godkänt är det i dag läraren som får fylla i ett dokument och svara på vilka anpassningar som gjorts och vad som kan göras bättre. Vore det inte bättre att skicka ett motsvarande dokument till eleven och dennes målsman och först lägga ansvaret där. Lyssnar Kalle uppmärksamt på lektionerna? Gör han sina läxor? Har man prövat att öka ansträngningen något när det går trögt? Får han vila på nätterna och får han frukost på morgonen?
Sådana faktorer är viktiga att ta reda på för det kan ju vara så att Kalle sköter sin skolgång och faktiskt har riktiga problem med att ta till sig delar av undervisning. I det läget är extra anpassningar ofta otillräckligt. Då behöver Kalle i stället hjälp av en speciallärare. Och på sådana råder det stor brist. Där finns kanske den verkliga förklaringen till att extra anpassningar blivit så populära. Systemet gör det möjligt för både kommunala och fristående huvudmän att spara in på specialpedagogiken.