Frågan är relevant, inte minst i ljuset av partiets resultat i de senaste två valen. Både riksdagsvalet 2018 och EU-valet 2019 bjöd på bottennoteringar för det före detta majoritetspartiet. Även den forna vapendragaren LO:s förut så självklara stöd börjar svikta. I Sifos första väljarbarometer under 2020 visade det sig att upp emot en tredjedel av organisationens medlemmar skulle kunna tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna. En underlig utveckling för en organisation som förr varit så tydligt vänsterorienterad.
Det är inte bara tappet i röster som visar prov på socialdemokratins något desperata situation. Partiets agerande under de senaste åren väcker en viss fascination, även hos någon som inte delar partiets ideologiska inriktning.
Istället för att göra som många andra partier i nedgång och rannsaka sig själva, väljer Socialdemokraterna att höja tonfallet. Att anklaga partier som man nyss deltagit i förhandlingar med för att ha semi-fascistiska åsikter, anses inte längre problematiskt. Ett val som på såväl lokal som nationell nivå syns i debatten.
Att socialdemokratin var tongivande i det politiska rummet under en väldigt lång tid är ingenting som går att sticka under stol med. Inte heller, trots att deras politik inte faller alla i smaken, att partiet är en av de aktörer som vi får lov att rikta ett tack gentemot när vi reflekterar över det välstånd Sverige befinner sig i idag.
Det betyder däremot inte att partiet har förslag som tillhandahåller lösningar för den tid vi befinner oss i nu. Speciellt inte i ljuset av den ringa politiska utveckling som skett inom Socialdemokraterna sedan Olof Palmes tragiska bortgång.
För vad, förutom möjligtvis förslaget om en familjevecka, har partiet presenterat för nya och innovativa politiska förslag under de senaste decennierna? Det kan tyckas hårt, men det verkar som att Socialdemokraterna inte haft modet att vika av från den visionära väg den forne partiledaren stakade ut.
Nu har verkligheten Socialdemokraterna verkar i förändrats så drastiskt att partiets förslag och vision är utdaterade. Folkrörelsen de en gång var, har också påverkats av den utvecklingen och allt fler känner inte att socialdemokratin erbjuder dem en vision lockande nog att arbeta emot. Stora delar av partiets forna väljare har istället spridits ut mellan andra politiska partier, till och med till de organisationer som Socialdemokraterna själva väljer att kalla fascister.
Sanningen är att Palmes vision, för partiet och för Sverige, inte gick i uppfyllelse trots att partiet försökt hålla kursen.
Det sägs att Romarriket inte föll på en dag. Om än detsamma verkar gälla för Socialdemokraterna, börjar sprickorna i den välputsade fasaden att synas. Vad som numera ger partiet rätten till epitet folkrörelse, annat än historisk hävd, är något av en gåta.