Eller förfäran är nog ett bättre ord för det som nu rullas ut i media. Om det dessutom stämmer att problemen pågått sen 2005, vilket nämndens ordförande Karl-Johan Boberg (C) påpekar, är det inget annat än en skandal. 16 år med svåra arbetsmiljöproblem utan att förvaltningsledningen hittat någon lösning. Och hur tänker cheferna när de först ger företagshälsovården i uppdrag att jobba för en lösning och sen går bakom ryggen på de anställda och vill lägga ut verksamheten på entreprenad. Det är knappast ett bra sätt att bygga förtroende.
Och hur har man tänkt när man tvingat anställda att skriva bort rättigheter de har genom lagstiftning.
Är det något som skapar misstro så är det arbetsgivare som bakom ryggen på de anställda och gör allt de kan för att bli av med dem. Antingen genom att försämra deras villkor eller helt enkelt försöka få bort den delen av verksamheten.
Med tanke på den stora omsättningen av chefer kan man också fundera över på vilket sätt förvaltningsledningen gett de chefer som kommit och gått rätt uppbackning och rätt förutsättningar.
När Karl-Johan Boberg rakryggad säger till GT att nämnden har det yttersta ansvaret för arbetsmiljön på förvaltningen gör han det för att skydda den högsta förvaltningsledningen. Det ska han ha heder för. Och visst har Boberg till viss del rätt, men det kan aldrig vara nämndens uppgift att leda och fördela det dagliga arbetet. Och det är just i det dagliga arbetet som problemet finns. Och det verkar som om den skiten sitta stenhårt fast i väggarna.
I onsdags beskrev jag varför jag ser en upphandling av slamtömningen som en dålig affär för regionen. Bland annat beskrev jag de investeringskostnader som både regionen och en eventuell entreprenör står inför. Kostnader som regionen kan sprida ut över tio år medan en entreprenör måste få in kostnaden under avtalstiden på fyra år.
Med samma investeringsbehov innebär det att en entreprenör har 60 procent högre avskrivningskostnader per år vilket är mer än den personalkostnad som verksamheten har. De enda entreprenörerna som skulle kunna lägga anbud på en nivå där regionen ändå kan tjäna en krona är stora nationella eller internationella jättar. Något som visserligen kan ge regionen en bra samarbetspartner, men som knappast gynnar småföretagare på Gotland.
Mats Linder, politisk redaktör på Gotlands Allehanda, kommenterade i torsdag min onsdagsledare. Linder skriver bland annat: ”Erik Fransson framställde det som helt orimligt att tro att en privat entreprenör skulle kunna innebära en besparing för Region Gotland, om slamtömningen går över från egen till privat regi.” Det Linder undviker att kommentera är det faktum att investerings- och avskrivningskostnaderna är den bärande punkten i en upphandling om öns slamtömning. Och där har regionen ett stort övertag på grund av upphandlingsreglerna.
Men visst, i ett längre perspektiv, om samma entreprenör vinner upphandling efter upphandling minskar entreprenörens kostnader i takt med avskrivningarna. Men då har vi istället ett privat företag med monopol och den konkurrensutsättning som Linder anser minskar kostnaderna är helt satt ur spel. Så frågan är vad som är bäst för regionen, att bibehålla ett eget monopol eller hamna i en situation helt i händerna på ett företag i en liknande monopolställning som Destination Gotland har när det gäller gotlandstrafiken.