Enligt organisationen Svensk Scenkonst tappar deras medlemmar sammanlagt upp emot 50 miljoner kronor i förlorade intäkter per vecka under högsäsongens sommarveckor. Sektorn går på knäna eftersom eventen inte får lov att samla fler än femtio personer, samtidigt som det inte finns lika stränga restriktioner för restauranger eller affärer.
Att detta är något som slår hårt mot en redan utsatt bransch går inte att förneka. Orsaken till detta är värd att reflektera över. Problematiken härleder egentligen till en del av kulturens inneboende väsen, nämligen att all kultur inte faller alla i smaken.
Vem vill betal för något de inte tycker om?
Det är en del av kulturdebatten som alltid funnits där. Inte minst Jonas Gardell, en av de vars kritik mot kulturminister Amanda Lind och regeringen hörts ljudligast, är sällan sen att kritisera andra delar av sin sektor när det passar honom. Dramaten, med dess uppsättningar och skådespelare, har under åren fått sig upprepade slag i kulturprofilens stand-up rutiner.
Någon som borde påpekas, oavsett vilken kulturell utövning som faller den enskilda individen i smaken.
Vad som är fin- eller fulkultur är en debatt som kanske inte lämpar sig här för tillfället. I så fall inte heller inom den politiska förvaltningen, varvid det blir underligt att vissa kulturella utövande ges mer statliga medel än andra.
Ett faktum som blir ännu tydligare under rådande situation, där den ekonomiska särskiljningen ger olika sektorer inom branschen skilda förutsättningar att hantera krisen.
Speciellt eftersom kulturella normer förändras över tiden. För att understryka sin argumentation använder sig Gardell av citatet ”Själen har det illa ställt, men också den kan dö av svält” från en av Hasse Alfredson och Tage Danielsson föreställningar. De båda är födda ur den studentikosa spex-traditionen, som än idag inte lämpar sig för Dramatens scen trots att Hasse och Tage idag är kultförklarade.
Kultursektorn sitter inte i skiten på grund av Amanda Linds hantering av situationen, även om den inte hjälper. Man kan inte sticka under stol med att Miljöpartiet traditionellt sett inte är något att hänga i julgranen när det kommer till politiska förhandlingar. Mot Socialdemokraternas gråa betongväggar sköljs deras argument oftast bort som vatten mot en vågbrytare.
Gardells poäng är att kultur berikar ett samhälle, en tes som han måste ges rätt för. Där emot är det inte Lind, även som minister, som fullständigt avgör om hur de ekonomiska medlen ska fördelas. Tyvärr kan hon enbart verka inom rådande normer. Och normen säger att fulkultur är ful, även under pandemier.
Det kanske är fel tid att ta upp frågan om hur vi prioriterar kultur, men när om inte nu? Det är ju i dessa tider som valet mellan fin- och fulkultur dras till sin spets.