Naturfilmer har alltid fascinerat människan. Det pågår så många vidunderliga processer och metamorfoser som vi inte kan se med blotta ögat – antingen för att det är för litet eller för långt bort – men som kommer nära via tv eller dator.
Bland det mest fascinerande är att studera olika djurarters uppvaktning med syfte att para sig. Här finns allt från pang-på-metoden till de mest långdragna och komplicerade byggen av lövsalar för att locka en partner.
Hur skulle det se ut om någon skulle göra samma dokumentation och analys av människans ritualer för familjebildning? Delar vi ambitionerna från djurens värld att det först och främst är den bäst lämpade partnern som ska lockas? Den med högst status, bästa generna för fortplantning och bäst möjligheter att ta hand om sin familj?
Kvinnor har dragits till makt och status i alla tider, faktiskt än i dag när det är nästan lika vanligt att kvinnor innehar status och makt. Trots denna utveckling har inte motsatsen blivit verklig. Kvinnor med makt och status har snarare en avskräckande effekt på män.
(Och nej, inte alla kvinnor och inte alla män).
Frågan om hur vi väljer partners och utifrån vilka bevekelsegrunder har uppmärksammats i olika sammanhang den senaste tiden. Kanske är det en slump att jag på kort tid läser tre inlagor i olika medier om vad som kommer att hända med människans parbildning på sikt.
Detta utifrån det faktum att vi i dag har ett överskott på män i Sverige och att utbildningsnivån hos män och kvinnor på ganska kort tid bytt plats. I dag är fler kvinnor än män högutbildade och kvinnor ska enligt forskningen fortfarande vilja söka sig till likasinnade, de lever hellre ensamma än bildar par med män med låg eller ingen utbildning.
"Farorna med fler män än kvinnor, oavsett kultur och land, är välkända: våld, politisk extremism, gängkriminalitet och övergrepp mot kvinnor. Vad tänker regeringen göra åt det hot som ett tilltagande mansöverskott utgör?" skriver han bland annat.
Mer relevant är kanske frågan: varför anser män att det är okej att använda våld och begå brott som en reaktion på att "ha blivit ratade"?
Det finns ju lika många kvinnor som av olika skäl inte hittat nån partner. Få kvinnor går bärsärk för den sakens skull.
I nättidningen Kvartal skriver Oscar C. A. Anderson, nationalekonom som bland annat driver podcasten Sanningsministeriet. Han drar ut konsekvenserna av det faktum att akademiker söker sig till likasinnade och att andelen högutbildade män minskar:
"Om nuvarande trend håller i sig under en längre period kommer vi således att få en stor andel akademikerkvinnor som närmar sig medelåldern besvikna och frustrerade över svårigheterna att finna den partner som de förväntat sig under sin uppväxt. Vi kommer dessutom ha ett utbudsproblem på partnermarknadens andra sida. Lågutbildade män kommer att finna det svårt att bilda familj och riskerar att förbli ensamma. Dessa två grupper har samma problem, men de kommer sannolikt inte att förenas".
Den tredje texten är av Lisa Irenius som i Svenska Dagbladet skriver: "Håller det på att bli mer socialt accepterat för kvinnor att bli ihop med män med lägre social status? Frågan är högaktuell, och nu förenas tre svenska Netflix-produktioner av ett gemensamt tema: kärlek över klassgränser".
Självklart kommer dessa faktorer att påverka framtiden i allra högsta grad. Men det är väldigt ovant att studera människors parningsritualer helt rensat från det som man oftast tänker är det som avgör vilka vi dras till. Nämligen den kemi som helt struntar i såväl tillgång till teriyakihällar som examina och feta bankkonton.