En lärdom som har väldigt svårt att nå in hos oroväckande många är att det är näringslivet som är en förutsättning för hela vår välfärd. Här och där ser man fortfarande folk som pratar om att nu ska man "tycka synd om" företagen och företagarna.
Utan företag inga skattepengar och utan skattepengar ingen välfärd. Det är en så enkel matematik att det borde vara böter på korkade uttalanden om att företagen nu får stöd av staten för att "det är synd om dom" och att vissa företag inte borde ha något stöd för att det inte är synd om dom.
I går berömde jag den ena riksdagsledamoten, Lars Thomsson (C), för hans sätt att informera och kommunicera. I dag vill jag berömma den andra, Hanna Westerén (S), för hennes glasklara budskap i detta sammanhang från gårdagens krönika på Gotlands Folkblad: "Likaså går signalen till svenska företagare att livskraftiga företag inte kommer att lämnas i sticket. Korttidspermitteringar är en insats, möjlighet att kvitta inbetald skatt mot kommande förluster en annan. System för hyreslättnader är sjösatt, sjuklöneansvaret lindrat. Likväl lider många helveteskval just nu, endera på grund av sjukdom eller på grund av det som följer i virusets spår.
Alla jobb, alla företag kommer inte vara möjliga att rädda. Men med de åtgärder som nu sjösätts på löpande band ökar chansen för överlevnad för många. Arbete pågår fortsatt för att lindra effekterna av viruset och jag hoppas att mer kommer att aviseras som träffar de riktigt små aktörerna".
Socialdemokraterna har ett annat återkommande budskap till medborgarna som jag gillar och det är att de som kan arbeta också ska arbeta. Inte av några moraliska skäl utan för att vi behöver arbeta för att samhällets hjul ska snurra.
Det handlar inte om att tillväxten ska maximeras eller företagarnas fickor ska fyllas utan bland annat för att vi tillsammans ska kunna ta hand om dem som inte kan arbeta, trots att de vill.
Om vi är emot ekonomisk tillväxt behöver vi också acceptera en försämrad välfärd. För stagnerad tillväxt skulle inte betyda oförändrad välfärd. Även om vi skulle säga nej till den utveckling som sker, inte minst i sjukvården, och sänka våra krav på förbättringar, så behöver vi tillväxt. För vi blir allt fler som inte jobbar som behöver försörjas av allt färre som arbetar.
Vi kan inte kräva fler anställda i vård och omsorg och samtidigt säga nej till ekonomisk tillväxt.
Det ena behöver det andra.