Häromdagen skrev jag en ledare som utgick från en vetenskaplig rapport som inte såg något samband mellan invandring och ökad brottslighet. Det forskarna undersök var om brotten ökade när det kom fler invandrare till ett geografiskt område. Forskarna fann inga eller små samband mellan en ökad andel invandrare och brottsligheten i de områden som undersökts.
Jag blev inte särskilt överraskad att ledaren väckte uppmärksamhet och kritiserades från de som inte höll med. Det framfördes, förutom sedvanlig kritik mot en av forskarna som gjort rapporten, att invandrare visst var mer brottsbenägna. Se bara på den statistik som finns och visar att personer födda i Sverige, men med en eller två utlandsfödda föräldrar är överrepresenterade i brottsstatistiken, var en av de vanligare synpunkterna.
Och det är ju sant. Risken att begå allvarliga brott för personer med en eller två utländska föräldrar är betydligt större än för personer med två svenska föräldrar. Men har det med invandringen att göra eller finns det andra bakomliggande orsaker?
Jag har ju svårt att se hur personer som invandrat till Sverige och som utifrån rapporten inte är mer brottsbenägna än andra, uppfostrar sina svenskfödda barn till att bli kriminella. Och att den udda uppfostran varken upptäcks i förskola, skola eller av socialtjänsten. Och om det inte är föräldrarnas aktiva uppfostran som gör att barnen blir kriminella, måste det finnas någon annan orsak.
Vi svenskar har även ett märkligt beteende när det gäller negativa saker som någon annan gör. När våra favoritlag vinner är det ”vi” som vinner men när samma lag förlorar då är det inte längre ”vi” utan ”dom” som förlorar. På samma sätt handskas vi med ”invandrare”. När någon med invandrarbakgrund gör något dumt, exempelvis begår ett brott, eller drar på sig en onödig frispark under en landskamp i fotboll, så är det tydligen viktigt för alldeles för många att peka på personens ursprung.
I samma anda försöker vi hitta andra orsaker bakom svenskars brottslighet, exempelvis någon form av sjukdomsbild.
För när någon i en grupp vi kan fjärma oss från gör något negativt är det lätt att skylla på hela den gruppens, men när någon i vår grupp gör något dumt kan det ju inte vara gruppens fel för där ingår ju man själv. Då är det känslomässigt enklare att hitta fel på personen än på gruppen för att på så sätt fjärma sig från den negativa händelsen.
Nu ligger det i människans natur att vara lite skeptisk till det som är okänt, vilket spiller över på vårt agerande mot personer vi inte känner samhörighet med.
Allt detta tar givetvis personer med en främlingsfientlig eller rent rasistisk agenda vara på och spelar på våra känslor. Hittills har de varit extremt lyckosamma, för till och med den sittande regeringen har tagit till sig av deras påverkanskampanjer.
Vi svenskar är som jag tidigare beskrev bra på att försöka fjärma oss från dåliga saker, men vi lever också med samhällsstrukturer som är knepiga att förstå sig på. Då blir enkla lösningar, som att invandrare är mer brottsbenägna än andra, både lättare att förstå sig på och enklare att ta till sig känslomässigt. Men att försöka lösa komplexa problem med enkla och känslomässigt fungerande lösningar, löser inte problemen.
Samhället har ett stort ansvar för de som föds och växer upp i Sverige, men jag upplever att samhället dragit sig tillbaka och under för lång tid lämnat över sitt ansvar till vem som helst som fyller det tomrummet. Även om tomrummet tas över av ett kriminellt gäng.
Nu måste samhället återta det ansvar vi vill att det ska ta och då måste samhällets alla goda krafter samarbeta.
Men det behövs även resurser i form av fler lärare, fler förskolepedagoger och fler socialarbetare, annars kommer gängen att vinna.
Om allt det görs, så spelar det ingen roll vem som är invandrare eller inte, och om det görs på rätt sätt så kanske vi slipper se när någon väljer att dra invandrarkortet så fort något negativt görs av någon vi inte känner samhörighet med.