Det finns klara paralleller mellan den senaste diskussionen om avvikelserapporter i äldreomsorgen och hur kritik hanteras inom politiska partier. Vilket är mest oroväckande, verksamhet där inga avvikelser alls kan noteras eller en där brister och kritik är vanligt återkommande?
Till exempel är jag nog inte ensam om att sedan länge ha funderat över hur Moderaterna kunde svänga från Reinfeldts öppna hjärta till Kristerssons hårda bandage utan nån större debatt. Det är ju samma parti. De som gillade de Nya Moderaterna under Reinfeldts parti är ju rimligen kvar. Liksom att de som nu gillar Kristersson-stilen borde ha varit kritiska under Reinfeldt-eran.
Inget hördes vare sig nu eller då om olika synpunkter inom partiet.
Socialdemokraterna har en lång tradition av enad front utåt. Eventuella meningskiljaktigheter görs upp i kulissen, sen går man ut arm i arm och med rosor i blick.
Liberalerna är lite tvärtom, allt spelas upp inför öppen ridå. Ingen kritik är för liten för att göra utspel av.
Sverigedemokraterna är också bra på att hålla ihop partiet, hård kritik poppar upp då och då men då när sympatisörerna anser att partiföreträdare agerat PK. När SD i Jönköping nyligen avbokade Katerina Janouch med motiveringen att "Expo haft synpunkter" tog det eld i svansen. Detsamma när Björn Söder uppmanade folk att vaccinera sig.
I Vänsterpartiet läcker nu missnöjet ut i olika kanaler kring Nooshi Dadgostars nya vägval i för partiet historiskt viktiga frågor som miljö- och försvarspolitik.
Miljöpartiet verkar vara hyfsat samlat, här lär valutgången visa var konflikterna finns. Åker partiet ur riksdagen lär det visa sig ganska tydligt.
Kristdemokraterna hade nyss ett spektakulärt avhopp när partiprofilen Lars Adaktusson lämnade partiet med motiveringen att partiet var toppstyrt och det var lågt i tak för de som hade andra åsikter.
Samma kritik låg bakom onsdagens nyhet att 15(ish) anställda slutat på Centerpartiet av olika skäl, där ledarskap och dålig förståelse för arbetsbelastning angavs som orsak av en handfull anonyma avhoppare.
Det är en annan sak när anställda lämnar. Kan man inte stå bakom arbetsgivarens politiska vägval ska man självklart sluta. Där är "toppstyrningen" så att säga naturlig då det är arbetsgivaren som bestämmer politiken. Då är det allvarligare med de vittnesmål som talar om orimliga arbetsvillkor och att man inte blir lyssnad på.
Anställningar där själva drivkraften är delvis ideell är också av sin natur svåra att balansera. Det kräver en lyhörd och ansvarstagande arbetsgivare som ser till att de anställda inte passerar gränsen till när arbetet blir mer ideellt än avlönat.
Kritik får alla arbetsgivare, det som skiljer är hur man hanterar den.