Krönika
Många har redan hört att Argentina den 20 november valde en ny president, Javier Milei, men kanske har de inte hört att det fanns intressanta omständigheterna runt valet. Det första är att det var ett missnöjesval. Milei kan karaktäriseras som ”höger” i vid bemärkelse och han vann med 56 procent av rösterna över det sittande partiets finansminister, Sergio Massa. Massa tillhör peronistpartiet, ett parti som är svårdefinierat men kan kallas ”vänster”.
Argentina måste sägas vara vanskött ekonomiskt och ändå ställde just den sittande finansministern upp. Inflationen har det senaste året legat på osannolika 140 procent. Landet har tagit upp stora internationella lån som det har haft svårt att betala. Peronistpartiet har de senaste decennierna dominerats först av Néstor Kirchner och sedan hans hustru Cristina, och deras tid vid makten ha karaktäriserats av korruption och maktkamp.
Peronisterna försökte inte i valkampanjen hävda att de skött landet väl utan de inriktade sig på att hävda att motståndarna var extremhöger eller fascister och att ingen därför kunde rösta på dem. Man försökte skrämma väljarna i stället för att argumentera, men det fungerade alltså inte.
Det var de unga väljarna som var ivrigast att se förändring. När ekonomin är körd i botten, är de ungas framtid mörk. Milei vann på att säga att han skulle ta bort subventioner – inte införa. Han talade också om att knyta den argentinska valutan till dollarn för att få stopp på manipulation av ekonomin.
En aspekt på valet som bör understrykas är att andra oppositionspolitiker lade sina egna ambitioner åt sidan för att stödja Milei, när det stod klart att han kunde vinna valet. De viktigaste var den tidigare presidenten Mauricio Macri och den tidigare inrikesministern Patricia Bullrich.
De faktorer som talade emot Milei i valkampen hade med hans person att göra. Han var och är ”yvig” i alla avseenden och inte bara i frisyren. Han uttalade bland annat starka fördömanden av inhemska och utländska politiska ledare. Det var samtidigt svårt att förstå exakt vad han tänkte vidta för åtgärder. Han fick ändå av väljarna ett starkt mandat för förändring.
En viktig observation är att medierna beskrev valet som att argentinarna valde en halvtokig kandidat och inte som att befolkningen var grundligt trött på den förda vänsterpolitiken och ekonomisk vanskötsel. Fast Milei vann 21 av 24 valdistrikt och slutade med en av de största marginalerna någonsin till sin motståndare, hade medierna inte förutsett att han skulle vinna. De framhöll ändå fram till valdagen hur bra den andre kandidaten låg till. Valet väcker alltså frågan om mediernas förmåga och vilja att rapportera objektivt.
Valet säger slutligen något om hur demokratin fungerar idag. Väljare kan i bästa fall som nu i Argentina rösta bort något de inte vill ha men det betyder inte med automatik att de också kan rösta på det politiska program de helst skulle vilja se. Milei är en chansning.