När TT nyligen intervjuade landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) var det inte regeringens landsbygdspolitik som stod i fokus, utan ministerns kontroversiella kostvanor och hobbies – Kött och jakt.
Vad Kullgren som enskild minister äter ansågs ha så stort nyhetsvärde att intervjun rubriksattes med ”Ministern: jag äter kött nästan varje dag”. Kullgrens kostvanor och jaktintresse ägnades fyra frågor. Bland annat ifrågasattes ministern för att han inte värnade klimatet och drog ner på sin köttkonsumtion. Vallöftet om reduktionsplikten fick en fråga.
Varför är det av allt vi stoppar i oss just kött som ska förklaras och försvaras? Det går förvisso att resonera att Kullgren genom att konsumera mat från jordbruket skulle sakna den distans till branschen som ansvarig minister förväntas ha. Ungefär som att skolminister Lotta Edholm inte ska ha aktier i friskolor. Men Göran Persson och Fredrik Reinfeldt fick när de var statsministrar också frågan. Båda darrade då på manschetten. Persson har efter att flytten från Sagerska huset blivit mer öppen med köttets förtjänster.
Det är något som skaver med frågan om en makthavare äter kött. Kravet på förklaring bygger ju på någon form av ifrågasättande. Det råder dock inga förbud, i alla fall inte juridiska, för varken att äta eller producera kött. Ifrågasättandet måste alltså bygga på något annat, rimligtvis moral eller etik.
Uppfattningen att äta kött är omoraliskt eller oetiskt har tre stora problem. Först och främst tyder det på att det finns personer som ser kostvanor som ställningstagande eller som en social accessoar för att kokettera med. Annars hade Kullgren inte fått frågan. Denna syn förefaller inte finnas i samma omfattning på landsbygden. Varken hos gemene man eller landsortspressen. Det är både bra och naturligt. Köttätare och jägare är varken onda eller exotiska. Det är inte heller en grej att människor väljer och väljer bort mat. Att inte gilla smaken måste inte vara ett politiskt ställningstagande.
För det andra är det fel i sak. Det går inte att säga att allt kött är dåligt. Därtill hade en fullständig omläggning till köttfritt inneburit högre miljö- och klimatpåverkan än den symbios mellan djur och växtodling vi har i dag. Den positiva effekt av köttfritt enskilda kan peka på bygger på att andra äter kött, och försvinner om alla gör samma val.
För det tredje är en svartvit uppdelning av matens påverkan på miljö, klimat och djur kontraproduktiv. Denna går ju aldrig att trolla bort. En uppdelning som inte bara är svartvit, utan skapar motsättningar mellan orealistiska fantasifoster med noll påverkan och det bästa vi har utvecklat, gör också utveckling och minskad påverkan till fiende.
Att avfärda hela fenomen som oetiska hindrar också effektivt diskussion om nyanserna. Här är slakt och jakt bra exempel. När allt dödande anses som oförsvarligt är risken stor att man slutar bry sig om hur det sker. Så vill ingen jägare och få köttätare ha det. Minister eller ej.