Koranbränningarna har fått stor medial uppmärksamhet utomlands. Inte främst i muslimska länder där medborgare reagerat väldigt starkt. Turkiet har bland annat fördömt attackerna på koranen och i Irak har den svenska ambassaden stormats. Qatar, Saudiarabien och Iran har kallat upp svenska ambassadörer för att protestera skändningen av koranen. Man har kritiserat bränningarna på många håll. Sveriges diplomatiska ställning står på spel och det är dags att se allvaret i det.
Sverige – som tidigare setts som ett land man vill fly till, som kantats av respekt för mänskliga rättigheter och humanitet i andra länders ögon – har nu blivit det svarta fåret. Uppmaningar om att bojkotta svenska företag internationellt pågår för fullt vilket skulle få förödande konsekvenser – inte bara för företaget, men även för lokalt anställda i andra länder.
Jag har tidigare argumenterat att borttagningen av hemspråk i skolan kommer göra Sverige till ett svagare land internationellt. Vi kommer ha svårare att hitta personer som kan åka och jobba i andra länder för att de redan kan språket. Och vi får färre personer som fungerar som brobryggare mellan andra länder och Sverige. Detsamma gäller den negativa uppmärksamheten som Sverige nu fått i samband med koranbränningarna. Att bränna koranen har tyvärr också inneburit att bränna broar.
Många jurister och människorättsorganisationer argumenterar för att koranbränningar eventuellt kan ses som ett hatbrott. Det kräver vidare utredning, men hur Sverige ska kunna rädda sitt skinn i den här situationen utan att neka tillstånd för koranbränningar är oklart. Antingen går man emot lagstiftningen eller så skapar man problematiska relationer. Som ett land som i många aspekter är beroende av andra länder är goda relationer av yttersta vikt. Ebba Busch kommenterade protesterna mot koranbränningen och menar att man måste ”besinna sig”, eftersom koranbränningar är lagliga i Sverige.
Dock behöver regeringen ha med sig perspektivet om att bara för att något är lagligt så innebär det inte att det ses som legitimt i andras ögon. Regeringens bemötande är därför okänsligt, då man inte nämnt muslimers perspektiv. Att man exempelvis kan förstå att det ses som ett hatbrott i andra länder. Arabförbundet som samlar 22 medlemsländer har exempelvis kallat koranbränningarna för ”en attack på kärnan i vår islamska tro”.
FN:s människorättsråd (UNHRC) har också röstat om detta, där en majoritet röstat mot att länder ger tillstånd för att bränningar av heliga skrifter sker. Deras förhållningssätt är att när yttrandefrihet vägs mot diskriminering uppmanas världens länder att se över sin lagstiftning. Trots att Sverige inte nämnts specifikt i diskussionerna, så har man nämnt ”vissa europeiska länder”. Men det är inte svårt att utläsa att det är koranbränningarna i Sverige som i mångt och mycket bidragit till att diskussionen förs.
Men i Sverige diskuteras endast säkerhetsaspekten. Vår internationella ställning och relationer till andra länder utmanas nu till sin spets, men regeringen verkar inte vilja lägga upp en plan för hur man ska hantera all negativ uppmärksamhet. Det är viktigt med yttrandefriheten, och den ska värnas om. Men, det är också viktigt att regeringen ser skadan det gör för muslimer i Sverige och våra relationer till andra länder.
Att förbjuda koranbränningarna är inte nödvändigtvis lösningen. Hur man ska göra med lagstiftningen låter jag vara osagt. Men det är viktigt att regeringen ser skadan det gör. Och tar fram en plan för hur de ska återställa Sveriges diplomatiska ställning.