Frågan om storskalig kalkbrytning i Klintehamnstrakten är en mycket känslig fråga och jag har full respekt för det. Jag tycker att Gotlänningens politiska chefredaktör Eva Bofride gav en delvis bra bild av frågan i sin ledare den 9/1. Vi måste, precis som hon beskrev det, låta domstolar ta hand om tillståndsprövande utifrån våra lagar och förordningar. Allt annat skulle vara att frångå rättsstatens principer och den vägen vill jag inte gå.
Men jag förstår samtidigt att frågan rör upp känslor, då det brytningstillstånd som miljödomstolen gav SMA innebär en enorm förändring för Klintehamn med omnejd. Att gå från en småskalig till en storskalig brytning är en mycket stor förändring av de förhållanden som råder i och omkring själva orten. Men det är domstolens sak att avgöra om det ingrepp som ett eventuellt slutligt tillstånd kommer att innebära är förenligt med landets lagar och förordningar. Det är också domstolen som sätter upp krav som måste uppfyllas för att brytningen ska bli av. En process som nu pågår i och med att domen blivit överklagad.
Men frågan om storskalig kalkbrytning i Klintehamn hade aldrig blivit aktuell om det inte lagts en stor våt filt i form av naturskydd över stora delar av norra Gotland. Där fanns redan allt som behövdes. Företag, kompetens, arbetskraft, acceptans, infrastruktur och bra tillgång till lämplig sten att bryta. Därför känns det inte så lite ironiskt då ett område, där påverkan hade varit betydligt mindre än den kan bli i Klintehamn, inte längre kan användas, medan ett i det närmaste orört område nu i första instans bedöms som okej. Om SMA, när alla instanser är passerade, får tillstånd att utöka sin verksamhet kommer det att påverka människor och samhälle i mycket högre utsträckning än ett utökat tillstånd för deras brott på norra Gotland hade gjort. Vi kommer då få se en landsbruksbygd förvandlas till gruvindustribygd.
Men en fråga vi också bör ställa oss är var i världen det ska bryta kalksten eller vilka produkter som i dag kräver kalksten vi inte längre ska tillverka. Vi kan inte bara säga nej utan att ha en beslutad plan på vad det nejet ska leda till. Det ser jag inte att vi har i dag. Kalksten behövs exempelvis när vi tillverkar både järn och papper, men även för att rädda försurade sjöar. Vilken plan har vi för att minska våra behov av järn och de produkter som vi framställer av järn? Ska vi sluta upp att kalka sjöar som blivit försurade? Vad ska vi använda istället för papper och andra cellulosabaserade produkter? Självklar måste vi försöka hitta nya tillverkningsprocesser då kalksten, precis som olja, inte är en förnyelsebar råvara. Möjligheten att bryta kalkstenen kommer att ta slut, men innan vi är där och innan vi har hittat ett sätt att ersätta kalkstenen med, måste den brytas. Frågorna blir då var och hur? Är det då bra att brytningen sker i andra länder där de krav som ställs på driften påverkar både miljö och människor mer än vad brytning i Sverige gör? Är det bra att vår järn- och pappersindustri tvingas hämta kalksten från exempelvis Kanada med all den påverkan den långa transporten har på miljön? Samtidigt kan vi utifrån orsakerna bakom Nordkalks varsel och personalneddragning förstå att det just i dag finns ett överskott av kalksten. Men hur ser det ut framöver? Hur långt har utvecklingen av ersättning till kalkstenen inom processindustrier som exempelvis järnverk och pappersbruk gått?
Som ni förstår är frågan om storskalig kalkbrytning i Klintehamnstrakten, förutom känslig, även mycket komplex. Därför är det viktigt att det är våra domstolar som tar ställning till det tillstånd SMA ansökt om. Det är där som kompetensen finns att utifrån våra lagar ta rätt beslut.