Moderatledaren Ulf Kristersson skulle vilja ha en överenskommelse med Socialdemokraternas partiledare, nuvarande statsministern, Magdalena Andersson om att en regering inte ska tillträda (efter valet) om den inte har stöd för budgeten. I samband med denna önskan har Kristersson sagt att det inte är hållbart att regeringen klamrar sig fast vid makten när den inte får igenom sin ekonomiska politik.
Ulf Kristersson har fel på bägge punkterna. En överenskommelse av det slag han föreslår riskerar göra Sverige ostyrbart, eftersom det inte finns något som säger att en regering som kan tolereras av riksdagen måste bevisa att den får igenom en viss ekonomisk politik i form av en budget i samband med omröstningen om statsminister.
Att en regering bildas är en sak och dess budget är en annan. Om en regering inte får sin budget framröstad, eller riskerar att inte få det, får den regeringen ta ställning till hur den ska agera i det läget.
Om en regering inte får igenom sin budget och en del av oppositionen får igenom sitt budgetförslag, men som skiljer bara några procent i innehåll från regeringens förslag, är det något som en regering kan leva med. Så var fallet när Centerpartiet i slutet av fjolåret inte röstade på regeringens budget och då bidrog till att det förslag till budget som M, KD och SD enats om fick mest röster. I den budgeten skilde innehållet dock bara till några tiotal miljarder kronor av runt tusen miljarder från regeringens budget.
När SD i slutet av 2014 röstade på de fyra allianspartiernas budgetförslag skilde merparten av det från den nya S+MP-regeringens budgetförslag. Regeringen meddelade då att den skulle utlysa extra val vid årsskiftet. Så blev inte fallet eftersom regeringen och allianspartierna innan dess kom överens om decemberöverenskommelsen.
I Sverige ska en minoritet kunna bilda regering och regera genom att träffa överenskommelser och stöd i riksdagen. På 1920-talet och tidiga 30-talet regerade såväl S, Liberalerna som Högerpartiet (nu M) i minoritet. Och om det inte gick avgick de och en ny regering fick tillträda. Efter valframgångarna för S på 30-talet fick S så stark ställning i riksdagen att partiet fick majoritet eller bildade regering med annat parti (Centerpartiet) eller andra (i krigets samlingsregering).
Från 70-talet var det en riksdag med en kammare och ny författning. Omröstning om statsminister kom att ske först från efter 1976 års val. Partierna har i de omröstningarna varken haft samma princip totalt eller haft samma princip för egna partiet över tid.
Att en regering kan tolereras av riksdagen men kan ha svårt att få igenom sin ekonomiska politik är inget nytt. Liberalen Ola Ullstens regering tolererades 1978 av nästan 80 procent av riksdagen (L, C, S) men hade svårt att få igenom sin ekonomiska politik valåret 1979.
S-regeringen ledd av Ingvar Carlsson från 1986 tolererades av hela riksdagen, men hade 1989 och 1990 svårt att få igenom sin ekonomiska politik och fälldes 1990. Carlsson återkom dock med en regering, utan att kunna garantera stöd för sin ekonomiska politik, och tolererades av C och MP utöver S och V.
Det står alla partier fritt att tolerera en regering med ett eller flera av vissa partier. Men de kan inte kräva att den för en viss ekonomisk politik. Om Kristersson tycker att regeringen klamrat sig kvar så är det han som misslyckats, eftersom varje regering får klamra sig kvar om det går. Det har i detta fall gått eftersom Kristersson inte lyckats förmå en majoritet i riksdagen att tolerera honom som statsminister.