I takt med att både pris och tonläge höjts när det gäller energi har digitaliserings- och energiminister Khashayar Farmanbar (S) varit allt tystare. Att partiet förefaller hålla tillbaka ansvarig minister och i stället låta bland annat klimat- och miljöminister Annika Strandhäll (S) uttala sig är allt annat än ett bra betyg för Farmanbar.
Det är å andra sidan inte så konstigt. Farmanbar har sedan han tillträdde blandat stolleprov med klavertramp, och utgjort en belastning för såväl vanligt folks plånböcker som Partiet. När höjt bränslepris grundat i höjd reduktionsplikt i vintras kritiserades kallade Farmanbar högt pris ”en viktig signal”, och menade att detta skulle styra om till mer fossilfritt bränsle. Att fossilfritt är dyrare än fossilt och att det redan innan kriget var brist på biodrivmedel var petitesser som inte hindrade Förmanar.
När bränslepriserna på grund av kriget steg ytterligare lyste Farmanbar alltjämt med sin frånvaro. I stället drog finansminister Mikael Damberg (S) ut till höga prisers försvar, och påstod att det var Putins fel. Trots att skulden snarare ligger hos svag krona, höga skatter och hög reduktionsplikt.
När Farmanbar i helgen väl återvände till offentligheten gjorde han återigen bort sig. Dels gav han i SR:s Lördagsintervju prov på att han fortfarande inte lärt sig hur elmarknaden fungerar, dels genom ett i SVT påfallande kunskapslöst resonemang om Karlshamnsverket.
Karlshamnsverket är, som namnet antyder, placerat i blekingska Karlshamn och startas när det saknas alternativ att hålla elnätet med ström. Under 2021 förbrukades 28 000 ton olja, vilket genererade utsläpp om 90 000 ton koldioxid. Det går således att ifrågasätta det begåvade i att lägga ner fullt fungerande kärnkraft.
Detta oljekraftverk vill nu Farmanbar, trots att han då det är privatägt saknar makt, bygga om till det något oklara ”vätgascenter”. Gissningsvis siktar ministern på att med el, förmodad vindkraft, göra vätgas som sedan ska lagras och bli el igen när det inte blåser.
Vi tar därför ett exempel. I september i fjol gick Karlshamnsverket två veckor på halvkraft. Fjorton dagars produktion på halvfart blir runt 100 GW. Det går vid 60 procents effektgrad i vätgasturbin åt 5 000 ton vätgas för att producera en GWh el. De 100 GWh som producerades under två veckor i september skulle alltså kräva sisådär femtusen ton vätgas som dels ska produceras, dels lagras.
Vi har i Sverige inte jättestora gaslager, men vi tar ett lager i Halland som räkneexempel. Detta ligger 150 meter ner i marken och rymmer 49 000 kubikmeter. Komprimeras gasen till 200 bar rymmer detta lager 14,8 GWh. Då att tömma lagret helt kan ge väl stora rörelser i väggarna räknar vi med att hälften, 7,4 GWh, går att ta ut. Två veckors drift vid halv effekt för Karlshamnsverket skulle alltså kräva 13 sådana lager.
För att tillverka fem kiloton vätgas krävs 250 GWh el. Då Farmanbar förefaller mena att vätgasen ska tillverkas med el från vindkraft och en snäll uppskattning är att ett stort vindkraftverk ger en MW i genomsnitt krävs alltså 340 verk för att fylla lagret på en månad. Dessa två veckor på halvfart kräver dessutom nästan hela den elektrolyskapacitet som finns i världen idag.
El till vätgas tillbaka till el innebär effektförlust om 60 procent. Lägger vi därtill produktionskostnad är det uppenbart för alla utom Khashayar Farmanbar att hans önskemål att göra el till vätgas och tillbaka till el är en modern form av alkemi. Vi har alltså en energiminister som vill lösa det otroligt svåra energimässiga läge vi står inför med trolleri. En ekvation inte ens mer namnkunniga alkemister trott på. Eller som alkemisten Paracelsus sade: ”De mindre kloka, som inte fattar mycket, gör grova förenklingar”.