Pensionsåldern höjs, igen. Det är pensionsgruppen, med sex av riksdagens partier i den, på väg att enas om. Eller rättare pensionsåldrarna.
För det är dels åldern i det som kallas ålders- eller garantipension som ska höjas. Den ligger nu på 65 år. Den ska höjas till 66 år från 2023.
Sedan januari 2020 är åldern från då det går att gå i pension och ta ut den allmänna pensionen höjd, från 61 år till 62. Och det är tänkt att åldern för att kunna gå i pension ska höjas till 63 år 2023.
Den så kallade LAS-åldern höjdes 2020 också, från 67 år till 68. Det är den ålder som den som vill kan jobba till om den inte vill gå i pension vid ålderspensionsåldern.
Ja, det planeras för att det inte ska gå att gå i pension förrän vid 64 år om ytterligare några år, 2026, och att pensionsåldern ska bli 67 år och LAS-åldern 69 år.
Den inriktning som de politiker som har hand om pensionsfrågor, ur de sex partierna i pensionsgruppen som är S, MP, C, L, M och KD, har är höjningar av pensionsåldrarna. Det motiveras ofta med att snittet för medellivslängden ökar.
Resonemang om att kostnaderna för pensioner stiger om pensionsåldrarna ligger still finns också med i bilden. De perspektiv som finns gällande pensioner är ofta på själva pensionssystemet och dess kostnader, statsfinanserna i form av skatteintäkter och utgifter och de yrken som väletablerade personer har och hur länge de som är i dem kan och vill jobba.
Det kan vara rationella, kostnadseffektiva argument för att höja pensionsåldrarna. De som beslutar om pensionerna kan också för egen del gärna jobba länge med sådant som de trivs med och har ork till det. De ser i regel få problem med höjda pensionsåldrar utan i stället en rad fördelar.
Men om medellivslängden ökar är det ett genomsnitt. Det är de mest välutbildade och välbeställda som har högst medellivslängd. Och livslängden har höjts mest för den gruppen.
Personer med låg inkomst, låg utbildning och yrken med inslag av fysiska ansträngningar har inte så hög medellivslängd eller i alla fall en livslängd som är under genomsnittet. Det är bland dem som personer som går i pension så tidigt som det är möjligt, nu 62 år, återfinns.
De orkar många gånger inte att jobba längre än till den åldern för de är ofta fysiskt slitna och hänger ibland inte med så bra längre. Det är de som drabbas om pensionsåldern höjs. Det är andra än de i den gruppen som bidragit till att medellivslängden ökat.
De perspektiv som dessa personer, i yrken som främst LO organiserar fackligt, har får vanligen svårt att få genomslag i perspektiv på sådant som pensionsåldrar.
Att höja den ålder från vilken pension kan tas ut är fel. Den borde inte höjas mer än som redan nyligen har skett, från 61 år till 62, eftersom det drabbar många som inte orkar sitt jobb och ofta jobbat i det sedan 18 eller 19 års ålder.
En fixering vid åldrar kan också kritiseras eftersom det finns individuella variationer i hälsoläge och därmed behov av att gå i pension, kanske redan vid 61 eller 62 år.
En ventil i form av en trygghetspension kan komma att införas och ska göra det lättare att få sjukersättning från 60 års ålder. Den ändrar i så fall bara på marginalen problemen med höjd pensionsålder för många personer som är ganska utslitna vid 60 år.
V, SD och en del fackförbund är kritiska till de höjningar av pensionsåldrar som är på väg att genomföras av de sex partierna i pensionsgruppen. Den kritiken har de fog för.