Myndigheter ska ha inte ha två olika inriktningar som krockar med varandra och därmed försämrar myndighetens möjligheter att fullfölja sina uppgifter.
Ett bra exempel är den förändring som Reinfeldts regering gjorde med Arbetsförmedlingen, AF. Från att ha varit en myndighet som hjälpte arbetslösa att hitta nya jobb fick förmedlarna även till uppgift att kontrollera att de arbetssökande skötte sig. Från att ge morötter som exempelvis arbetsmarknadsutbildningar eller specialanpassade jobb fick arbetsförmedlarna till uppgift att piska de arbetssökande att söka arbeten. Oavsett om de arbetssökande ens hade kompetens för jobben skulle X antal jobb sökas annars riskerades a-kassan att dras in. Det ledde till ökad press på de arbetssökande och en ökad administration för arbetsgivare som översköljdes med ansökningar från personer som aldrig kunde bli aktuella för de tjänster som skulle besättas.
Det uppstod också problem i förhållandet mellan arbetssökande och handläggare på AF, då förtroendet för handläggaren minskade i takt med rapporterna till a-kassan där rätten till ersättningen ifrågasattes. Det minskade förtroendet har troligen lett till än mer försämrade möjligheter att få jobb. Många av de arbetssökande jag haft kontakt under mitt tidigare yrkesliv gjorde vad de kunde för att slippa ha kontakt med AF. Alldeles för många av de som hade några år kvar till pension valde att ta ut den i förtid, med allt det för med sig i sämre pension livet ut.
Nu ska det alltså utredas om personal i skolan, vården, omsorgen och flera andra viktiga verksamheter i samhället ska tvingas ange de som vistas olagligt i landet.
Diskussionen om angiverilagar har fått mängder av yrkesgrupper att reagera. Allt från lärare via bibliotekarier till sjukvårdspersonal har protesterat. Hur ska de kunna skapa förtroende med personer som är i behov av deras hjälp? Kommer personer som vistas olagligt i landet våga ta kontakt med sjukvården i god tid? Kommer de våga låta sina barn gå i skola?
Vi har även sett att många regioner och kommuner reagerat och protesterat mot en eventuell lag. Bland annat har regionstyrelsen på Gotland tagit tydlig ställning.
Visst vi har stora problem med det skuggsamhälle som byggts upp, men lösningen är inte angiverilagar som får till följd att de bli än skyggare. Lösningen är inte att deras barn ska gå miste om sin lagstadgade rättighet till utbildning. Lösningen är inte att de ska dö i sjukdomar de kunnat få medicin mot för att de inte vågar kontakta sjukvården.
Men vi får också helt nytt samhällsklimat. Då det finns politiker som gjort bra uttalanden angående det klimat vi kan få i ett angiverisamhälle. ”Det hör inte hemma i Sverige utan är mer något som vi förknippar med länder som Östtyskland eller Nordkorea eller andra auktoritära stater.” Så beskrev nuvarande utrikesminister Tobias Billström (M) angiverilagarna inför valet 2018 för SVT.
”En sådan angiverilagstiftning strider mot hela vår rättsstat, att rättstryggheten i samhället ska upprätthållas genom att människor anger varandra. Om man inte har de här rättsstatliga instinkterna, då kommer man till konkreta politiska förslag som både är djupt skadliga i praktiken, men också principiellt.” Så förklarade nuvarande justitieministern Gunnar Strömmer (M) sin inställning till angiverilagar i DN 2018.
Jag kan inte annat än att hålla med dem. Ett samhälle där människors tillit till myndigheter och medmänniskor blir kraftigt begränsad blir ett sämre samhälle. Och om vi i dag har ett öppet men segregerat samhälle blir det knappast bättre med ett stängt och segregerat samhälle, med ännu mörkar skuggor att gömma sig i för de som tvingats till det.
Att införa vad några har kallat ”Lex Anne Frank” skulle skapa ett helt annat samhälle än det jag vill ha.