I vintras aviserade Skogsstyrelsen en ny tolkning av artskyddsförordningen. Denna innebär att myndigheten numera avkräver skogsägare som vill avverka bevis för att inga fåglar, på individnivå, hotas eller störs av avverkningen – oavsett bevarandestatus.
Vid skapandet av den svenska artskyddsförordningen trycktes nämligen två EU-direktiv in i samma svenska förordning. Dels art- och habitatdirektivet som skyddar enskilda individer av fridlysta arter, dels fågeldirektivet som anger att fåglar ska bevakas på beståndsnivå. Sammanblandningen medförde att alla fåglar erhöll skydd på individnivå, vilket inget av de styrande EU-direktiven kräver.
Trots att artskyddsförordningen aldrig var tänkt att tillämpas så att pågående markanvändning avsevärt försvårades, ändrade Skogsstyrelsen runt 2016 ändå på eget bevåg tolkningen och började hantera avverkningar, som inte är tillståndspliktiga, som tillståndspliktiga. Det är därför bra att skogsägarföreningen i norra Sverige vill få just detta prövat.
Skogsstyrelsen har inte heller presenterat någon rättsutredning för sin kritiserade nytolkning. Den hänvisar bara till domar, varav många är från underrätter och således föga är att anse som prejudicerande eller grund för ny praxis. I flera av dessa domar har dessutom båda parter varit det allmänna. När två myndigheter processat om vad en markägare får och inte får göra har det grundlagsskyddade egendomsskyddet för den drabbade markägaren aldrig beaktas.
Värt att notera är också att åtta av de av de tolv domar den nya tolkningen grundas på härrör från samma domstol. Fem är undertecknade av samma chefsrådman som innan hon blev just chefsrådman var sekreterare i utredningen av artskyddsförordningen. Chefsrådmannen har alltså möjlighet att få igenom sina tankar om skogsbruk och artskyddsförordningen innan politiken hunnit ta ställning till de utredningsförslag hon var delaktig i.
Det är därför ytterst besvärande att domstolarna i domskälen kommit med egna skrivningar utom parternas yrkanden, och som inte utgör varken del av frågan som prövats eller del av domslutet. Det innebär att ingen av parterna fått framföra sina ståndpunkter eller att det ens kan överklagas.
Vart och ett är alla dessa fel givetvis allvarligt, men tillsammans lade de en död hand över svenskt skogsbruk. Skogsstyrelsen krävde således 1,4 miljarder kronor extra för ersättning till drabbade skogsägare och ökad administration. Tre dagar senare meddelade regeringen att artskyddsförordningen ska ändras.
Gott så för skogsägarnas del, men med nytolkningen som grund hindrar länsstyrelsen på Gotland GEAB:s entreprenör att linjeröja under april, maj och juni. Linjeröjning kan sammanfattat beskrivas med att man tar bort de träd som riskerar att ramla på elledningen, och på så vis förhindrar strömavbrott.
För att undvika markskador är det av väsentlig betydelse att detta arbete kan göras när det är antingen torrt eller fruset. Då Gotland sällan är offer för tjäle återstår att göra detta arbete när det är torrt. Att kasta ut linjeröjarna från skogen då det torkar upp ökar risken för antingen strömavbrott eller allvarliga markskador.
Som om allt detta inte var nog har Skogsstyrelsen och Länsstyrelsen på Gotland under en längre tid ägnat sig åt synnerligen ljusskygga aktiviteter. Länsstyrelsen har haft ett semihemligt register i vilket de fört in observationer från allmänheten. Detta har sedan utgjort grund för Skogsstyrelsen att neka markägare att avverka sin egen skog.
Att myndighetsbeslut som avsevärt inskränker ägande- och brukanderätt grundas i icke fastslagna observationer är en massiv urholkning av rättssäkerheten. Gotländska markägare förtjänar inte det här. De förtjänar rättssäkerhet och förutsägbarhet. Precis som att gotlänningarna förtjänar stabila elleveranser. Myndigheterna har gått vilse i den gotländska skogen.