Siffrorna kommer från SOM-institutets senaste årliga förtroendemätning (16/5). En stabil majoritet vill behålla monarkin samtidigt som stödet för alternativet, att införa republik, är det lägsta någonsin med bara 11 procent. Även förtroendet för hur kungahuset sköter sitt arbete ökar stadigt medan allt färre tycker att det gör ett dåligt jobb.
Sist, men inte minst viktigt, ökar Kungens personliga förtroende. I ett balansmått har Kungens popularitet ökat från +12 år 2011 till +18 i fjol. Förtroendet för Kungen är positivt i samtliga grupper. Till och med i den minst kungavänliga gruppen, vänsterpartister, är balansen +3.
Kungens personliga siffror påminner oss om vad som är monarkins styrka. Samtliga partiledare brukar som jämförelse ligga runt plus-minus-noll i balansen. Det är knappast märkligt. Genom att ta politisk ställning stöter de bort minst lika många medborgare som de lockar. En folkvald president skulle därför inte kunna ställa sig över de dagspolitiska konflikterna. Som vi ser i länder som USA och Frankrike kan inte statschefen då agera som en nationellt samlande kraft. Men det kan Kungen.
För att uppmärksamma jubileumsåret besöker kungaparet under året samtliga residensstäder. Under de besök som redan har genomförts, i bland annat Luleå och Jönköping, har det varit god uppslutning. Med sommarvärmen lär det gå lika bra, om inte bättre, när Kungen kommer till Linköping den 25 maj, Göteborg den 4 juni, Visby den 14 juni och Karlstad den 7 september.
Genom länsbesöken visar Kungen att han är hela landets monark. Samtidigt har de också visat det offentliga Sveriges ambivalens inför monarkin. På många håll har besöken knappast alls uppmärksammats på förhand. Inga tidningsannonser eller reklamblad i brevlådor och ingen offentlig affischering. Det är märkligt att vare sig kommuner, regioner eller länsstyrelser har tagit något större ansvar för att informera medborgarna om jubileumsbesöken. Ändå kommer folk.
En liknande ifrågasättande hållning finns även i SOM-rapporten. Där ägnas stort utrymme åt den påstådda paradoxen ”om huruvida arvsmonarkin hör hemma i ett demokratiskt samhälle”. Redan frågan är dock felställd.
Vi har inte ett demokratiskt samhälle, utan ett demokratiskt styrelseskick. Det svenska samhället med dess olika sfärer: näringsliv, kyrka, föreningsliv, familj, akademi och så vidare, är inte demokratiskt, och bör inte nödvändigt heller vara det. Som sociologen Hans L Zetterberg konstaterade har varje sfär sin logik. På samma sätt som marknadens funktionssätt inte passar för exempelvis akademien, passar inte heller politikens demokratiska funktionssätt för monarkin.
När vi den 15 september firar Kungens 50 år på tronen firar vi en långsiktigt hållbar institution som förenar över generationer och politiska skiljelinjer. Monarkin står stark – inte trots – utan tack vare att den inte följer med dagspolitiska nycker. Därmed är den alltid rätt i tiden.