Klimattoppmötet i Glasgow var en av de stora händelserna 2021. Att klimatförändringarna gör sig påminda kom dessutom till obehagligt uttryck i regnen med översvämningar i främst Tyskland detta år varvid ett par hundra personer dog, många skadades och de materiella skadorna blev stora. Andra händelser med oväder har också förekommit i världen, bland annat i Filippinerna.
I sin regeringsförklaring angav statsminister Magdalena Andersson klimatfrågan som ett av regeringens tre prioriterade områden. I en intervju måndag 27/12 meddelade miljöminister Annika Strandhäll att takten mot ett fossilfritt Sverige till år 2045 måste öka för att målet om ett klimatneutralt Sverige till dess ska kunna nås.
Utsläppen av koldioxid har minskat med mellan en och tre procent per år hittills, men måste minska med mellan fem och åtta procent per år för att det ska gå att nå målen 2030 och 2045.
Strandhäll framhåller att klimatfrågan rör hela samhällets förändring och att omställningen måste vara inkluderande. Hon vill bidra till en känsla av att det är mindre pekpinnar och mer möjligheter. Det är bra att Strandhäll har den linjen, för det lägger vikten vid främst de gemensamma åtgärderna som kan göras via i första hand politiska beslut.
I omställningen går det att göra åtgärder både gemensamt och privat. I det senare fallet kan det röra sig om både individer och företag. Varje person kan göra egna val för att ett hållbart samhälle ska uppnås och känna att det är en ödesfråga. Det är alltså åtgärder både för individer och för samhället som helhet.
Tekniksprång kan göras för att minska utsläpp. Exempelvis om stål kan framställas med vätgas i stället för med kol minskar koldioxidutsläppen med tio procent. Och om transportsektorns utsläpp av koldioxid skulle gå att få bort skulle minskningen vara en tredjedel av de nuvarande utsläppen.
Att ändra tekniken för sådant som stålframställning är något för företag som jobbar med det att klara av i teknik. Transportsektorn kan påverkas av alla som använder fordon, företag och individer och den offentliga sektorn (stat, kommuner). På personbilssidan har Sverige i nyförsäljning av helt eller delvis eldrivna bilar ökat snabbt.
Att ställa om till lägre utsläpp av koldioxid medför kostnader, i alla fall på kort sikt. De måste tas av olika aktörer. Den offentliga sektorn skulle behöva ta upp lån för att göra åtgärder, helst nu i ett tidigt skede.
En del problematik finns dock, som att befintliga system och sådant som bilar kan behöva användas den tid som de är tänkta att fungera, av bland annat resurshushållande skäl gällande tillverkning. Att få fram stora volymer snabbt när många vill ha samma sak, exempelvis elbilar, kan också vara svårt.
I Sverige har vissa sorters metoder och tekniker valts, som att prioritera elbilar. Att driva bilar med vätgas är dock en metod som inte Sverige har gått in för, men som exempelvis Japan tillämpar. Vätgas är en bärare av energi och är aktuell för att bära energi från bland annat vindkraft. Och det kan driva både båtar och tåg. För ståltillverkningen utan kol ska vätgas också användas.
Sedan 2015 finns målsättningen att Sverige ska bli ett av världens första fossilfria välfärdsländer. I Sverige är inriktningen alltså att göra så mycket som möjligt för att nå 1,5-gradersmålet, så att landet gör sin del för att begränsa den globala uppvärmningen.
Förutsättningarna att lyckas med det kunde vara bättre, eftersom Sverige med sitt kalla klimat vintertid, stora glesbebodda områden och tung, energikrävande industri har svårare utgångspunkt än länder som har varmare klimat och är tätare befolkade. Men målsättningen finns och ansträngningar för att minska koldioxidutsläpp ska göras främst gemensamt, vilket är bra. Om var och en också kan göra en del och det som man kan är det också bra och innebär en viktig folklig uppslutning.