Regeringens nya intresse för Landsbygden kommer lagom i tid då nya vinster finns att hämta. Men de sätter sig sällan in i lokalbefolkningens perspektiv. Trots den korta tiden i regeringsställning har de redan visat både sin okunskap, och likgiltighet – om det inte finns ekonomiska vinster att hämta. Det är ett rent utnyttjande av stora delar av Sverige som man inte har för avsikt att stötta. Det kommer kosta dem omvalet.
Det hela började med elprisstödet, där Ebba Busch glömde bort 60 procent av Sverige – i form av Norrland – där det är som kallast och kanske behövs mest. Vi hör nu om pensionärer som tvingas dra ner värmen i sina bostäder till 12 grader för att ha råd med elräkningarna. Det fortsatte med regeringens resa till Kiruna, där de inte bara var klädda i päls – något som upprört många, utan också i tjocka dunjackor trots att det var lika varmt som i södra Sverige då de var där. Det hela orsakade skratt, men är egentligen så tondövt att det inte är sant. Hur kan man styra ett land då man inte vet hur förutsättningarna ser ut i hela landet?
Kulturminister och tillika sameminister Parisa Liljestrand som ska ansvara för att samernas särskilda rättigheter som enda ursprungsbefolkning tas i beaktande kunde inte svara på en enda grundläggande fråga om varken de samiska kommunerna eller Sametinget. Samtidigt står regeringen i LKAB-gruvan och är stolta över den ekonomiska vinst som man kommer kunna bidra med, medan samer kämpar dagligen mot att deras byar används utan tillstånd för gruvbrytningen. Deras renars betesmark. Tondövt, och samtidigt otroligt provocerande. Känslan av bortglömdhet måste eka högt bland samerna. Även om okunskapen kring deras kultur och förvaltning är utbredd, så är det ett krav från en minister som ska hantera frågorna att veta mer än gemene man.
Känslan finns även här på Gotland. Politiker som ska styra men inte vet hur förutsättningarna ser ut i verkligheten. Det är en sak att läsa om utmaningar personer möter, men det är en helt annan att faktiskt uppleva dem – att de är en del av ens vardag. Det hela blir verklighetsfrånvänt och förstärker stereotypen om rika moderater i Stockholms innerstad som inte rest runt i Sverige. Och tror att alla känner alla, både i Norrland och på Gotland.
Det är inte bara i glesbygds- och landsbygdspolitiken som man misslyckats rejält. Även diplomatiska relationer har skadats. Man har haft svårt att bestämma sig och ändrat sig snabbt efter kritik. Regeringens stapplande känns mest som Bambi på hal is. Med Sveriges framtid som insats. Det får en att fundera om det beror på för många viljor – med Liberalerna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna som drar Moderaterna i olika riktningar. Ju fler kockar, desto sämre soppa brukar det ju heta. Eller beror det på att politiken de för endast gynnar ett få antal medborgare – de allra rikaste? Och i dessa tider är det inte många som känner sig rika. Det är nog en kombination av båda delarna.
Om man tänker till Sveriges framtid är det nog bra att regeringen klantat sig så rejält. Alla chanser till omval kan de nog glömma. Men skadan är redan skedd, vilket innebär att glesbygden kommer behöva kämpa för att få gehör. Det är bara hoppas att regeringen tar sig i kragen och lär sig mer om de frågor som de tar beslut om – och de personer som det drabbar.