Nu talar somliga om "quiet quitting" som ett val att gå till jobbet, göra det man är anställd för men inget mer. Jag tänker lite som Lisa Magnusson i DN: det är väl ändå det som måste vara det normala?
"Att sätta gränser så att arbetet inte inverkar negativt på privatlivet och familjen handlar inte om att maska. Om en chef märker att en medarbetare börjar dra sig undan behövs en dialog om hur arbetssituationen är" säger Anki Udd, ledarskapsutvecklare på chefsorganisationen Ledarna, till DN angående det "nya" fenomenet quiet quitting.
Exakt. En tyst och följsam personal är inte tecken på en välmående arbetsplats om nu någon trodde det.
Som inhyrd arbetskraft är din uppgift att utföra ett arbete samtidigt som du slipper vara med på allt annat som ofta tar både tid och energi men som sällan ger konkreta resultat.
Att vilja ha det så betyder inte att man är vare sig ointresserad eller oengagerad. Alls inte. Snarare tvärtom, att få ägna din tid, energi och kompetens åt rätt saker är effektivt och produktivt.
Kanske är detta en av lösningarna för att få anställda i vård, skola och omsorg att känna större arbetsglädje och i högre grad välja att vara kvar som anställda hellre än att söka sig till bemanningsföretag?
Vissa saker kan man faktiskt sluta med omedelbart utan att det skulle leda till några konsekvenser för verksamheten. Andra saker kan man skilja från själva kärnuppdraget och lägga på tjänster som är specialiserade på just sånt som tidsmätning, utvärderingar och dokumentation.
När jag läste ledaren på Gotlands Folkblad om så kallade soft girls kände jag mig gammal eftersom jag inte känner en enda människa som hellre är hemmafru än yrkesarbetar. För en vecka eller en månad skulle det säkert vara härligt, men som livsstil? Tror inte det.
Här skulle verkligen mer av quiet quitting hellre rekommenderas. Hemmet är i stor utsträckning allaredan den kanske mest ojämställda platsen där kvinnor får (och tar) väldigt mycket mer av ansvaret. Dessutom handlar det om så mycket mer än principiell jämställdhet för sakens skull.
Den som inte jobbar får leva med detta hela livet och lita på att partnern som man blivt försörjd av fortsätter med det även efter pensionen, annars står man där med förklädet i brevlådan, utan något av leva på.