För någon dag sedan stod det klart att Hamid Noury dömts till folkrättsbrott. Han hade tidigare arbetat i ett fängelse och misstänkts för att ha varit med i avrättningar av politiska fångar i Iran i slutet på 80-talet. Det visar på en kunnighet och vilja i svenska domstolar att kunna ta på sig ett sådant stort, internationellt rättsfall. Men vilka konsekvenser kan det här få för relationen mellan Iran och Sverige, egentligen?
Den svensk-iranske Ahmadreza Djalali är en svensk läkare och forskare som blivit anklagad för spioneri mot Iran och därmed blivit dömd till avrättning. Han befinner sig just nu i ett fängelse och organisationer såsom Amnesty International har uppmärksammat hans fall. I och med att domen föll för Noury är det flera som påpekat en oro om att domen kan ses som provocerande, vilket kan få konsekvenser för Djalali.
Att Sverige för första gången kunde döma någon för folkrättsbrott, under universell jurisdiktion, visar att Sverige kan och vill ställa personer inför rätta, även för brott som inte begåtts i Sverige. Det är väldigt bra. Det visar att ett starkt rättssystem inte bara har kapacitet att döma inom såväl nationella brottsmål, utan även internationella sådana. Risken fanns dock att Iran skulle se domen som en provokation. Sagt och gjort - så kallade Irans utrikesdepartement upp Sveriges ambassadör för ett samtal. De menar att domen är politisk och att den saknar legitimitet.
Det hela känns lite som när Trump försökte ringa den tidigare statsministern Stefan Löfven för att få honom att släppa ASAP Rocky då han satt häktad i Stockholm. Att stater ens försöker påverka vårt rättssystem, som är helt oberoende från politiken, är obegripligt.
Tidigare har det skett internationella utbyten av fångar - men här ser villkoren olika ut. Den ena - en forskare som anses ha spionerat på Iran och på andra kanten en person som varit delaktig i folkrättsbrott. Risken finns nu att Djalali används som en diplomatisk spelpjäs för att få Noury frisläppt. Det svenska rättssystemet arbetar dock separat från politiken. Vilket är skönt att kunna luta sig mot.
Sverige behöver, som vanligt, markera var man står rent diplomatiskt och även demokratiskt. Som tur är brukar vi vara väldigt bra på det. Även om icke-demokratiska stater har svårt att acceptera det.