Taylor Swift – aldrig har en popstjärnas namn provocerat så mycket som nu. Kommer hon att påverka valresultatet i USA? Hur mycket tjänar länder på att hon tar med sin turné dit? Och hur mycket bidrar hon egentligen till klimatkrisen med sitt privatflygplan?
Frågorna kring Taylor är många. Och svaren få. Att hon blivit politisk är en naturlig del av samhället, men viss kritik är ogrundad.
Alex Schulman skrev nyligen en krönika i Dagens Nyheter om hur han berörs illa av alla pappor som följer med på konserterna. Han menar att de är föräldrar "som invaderar sina barn, som inte låter dem ha ett eget liv, som inte låter dem älska något som bara tillhör dem.” Schulman kunde inte ha mer fel. Swiftiepapporna kommer definiera framtidens faderskap.
Nu är det bara dagar kvar innan Taylor Swift håller sina tre konserter i Stockholm. Den nästan tre timmar långa showen kommer innehålla låtar från alla hennes album (eller ’eras’ som de också kallas) och hennes fans, så kallade Swifties, har förberett sig i månader.
Det har trätts pärlor till vänskapsarmband för att kunna byta med andra fans, man har limmat fast tusentals kristaller på skor och kläder, och en och annan glitterbomb har använts.
Att få tag på biljetter har varit en pärs men är man en av dem som lyckats knipa en biljett till någon av dagarna så kommer man få ett minne för livet.
Involverade pappor – som bryr sig om sina barns intressen och tar en aktiv del i sina barns liv är vad det framtida, jämställda ideala föräldraskapet går ut på. Mammor som inte längre behöver ta hela det emotionella projektledandet hemma eftersom papporna går på konserterna med döttrarna är mer revolutionerande än vad man tror.
Dels får mammorna en kväll för sig själva, samtidigt som det är något så otroligt fint i att tusentals pappor står med glittrande outfits och målade naglar och sjunger med i låtar som handlar om att krossa patriarkatet tillsammans med sina döttrar.
De önskar en bättre värld för sina döttrar, samtidigt som de uppskattar poesi som uppmålats som ”töntig”, ”tjejig”, och ”fjollig” endast på grund av formatet som den kommer i.
Papporna hjälper till att normalisera vad det innebär att vara en fangirl och hjälper till att tvätta bort alla negativa konnotationer som kommer med det. Hur någon kan bli upprörd över det är obegripligt.
Traditionellt sett har pappor endast varit med och stöttat sina söners fotbollslag medan deras tonårsdöttrar fått lyssna på sin musik med hörlurar uppe på flickrummet för att det ”bara är oljud”.
Att papporna deltar i aktiviteter som är så tjejkodade, rosa och glittriga är så feministiskt det kan bli. Och det är roligt att de faktiskt uppskattar Taylors musik.
De låter inte toxisk maskulinitet styra vad de engagerar sig i eller inte och de gör inte narr av sina döttrar för den musik de gillar. Alla som inte haft en pappa som engagerat sig i ens intressen skulle nog uppskatta det enormt.
Sedan är det fantastiskt att de följer med på konserterna – både för ungdomens trygghet, och att de offentligt visar sig som stolta Swifties.
Diskussionen kring Swiftiepapporna hade sett annorlunda ut, om Taylor inte hade varit en kvinna i glittrig, rosa dräkt. Ta vilken manlig artist eller manligt kodad sport som helst, så hade diskussionen aldrig ägt rum.
Att måla upp Swiftiepapporna som överinvolverade, kontrollerande pappor som inte låter sina barn ha sina egna intressen är inget annat än sexistiskt. De är feministiska förebilder.