I sitt inledningstal på centerstämman i Örebro sa Muharrem Demirok:"När ledande sverigedemokrater hetsar mot homosexuella, mot muslimer eller dragqueens. När man utan skam skriver ”Hej då Hassan” till människor som utvisas, ger människoföraktet och rasismen fritt spelrum i språket.
Då ekar en närmast öronbedövande tystnad från dem som lovat att dra röda linjer och vara liberala vakthundar".
För bara något år sedan skulle detta vara värderingar och ett ställningstagande som alla borgerliga partier skrev under på. I dag står Centerpartiet ensamt kvar.
Under Annie Lööfs tid som partiledare raljerades det ofta om att hennes enda politiska idé var att vara emot Sverigedemokraterna. Det var också ord som mycket medvetet präntades in i vårt medvetande med syftet att utmåla Annie Lööf och Centerpartiet som enögda och utan plan för hur landet ska styras. Att allt de brydde sig om var att SD inte skulle få vara med.
Det som det handlade om var att Annie Lööf och Centerpartiet vägrade ta främlingsfientligheten och populismen i hand för att komma till maktens grytor.
Det är dock svårare att raljera genom att konstatera att Centerpartiets "enda idé är att vara emot rasism och främlingsfientlighet". För det är ju ett ganska sunt ställningstagande när dessa värden faktiskt står på spel.
Det var inte i den breda mitten hon stod ensam, det var på den plats där den borgerliga Alliansen nyss stod. Där står partiet kvar efter partiledarbytet eftersom det handlar om partiets värderingar, inte vem som är partiledare.
Det vi ser nu av ganska kraftiga inskränkningar av medborgarnas integritet genom övervakningar och visitationszoner är något många tycker är ett pris värt att betala för att få större möjlighet att sätta åt de kriminella gängen.
Men lagstiftningen ska hålla över tid och vad händer om det blir andra grupper än misstänkt kriminella som i en annan verklighet sätts i fokus för övervakning och kontroll?
Med ett parti som SD i regeringsunderlaget finns all anledning att vara extremt noga med vilka rättigheter som inskränks och varför. Regeringspartierna har hela tiden avfärdat oron för vad det innebär att släppa in ett populistiskt och främlingsfientligt parti till makten.
Här ska inga röda linjer överträdas och samarbetet skulle ju bara gälla det man var överens om. Vad kan gå fel? frågade sig Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna. Nu ser vi hur samhället skruvas åt och hur regeringspartierna talar om invandrade svenskar, hur statsministern väljer att polarisera i ett tal till nationen där hela syftet borde vara att ena och samla landet i en svår tid.
Men Ulf Kristersson valde att stå upp för SD istället.
Vad än SD gör och säger hörs ingen kritik för man har lovat varandra i Tidöavtalet att inte kritisera varandra öppet. Det gör att det offentliga samtalet blir rensat från kritiska röster mot sådant som alla för bara något år sedan ansåg var ovärdigt vårt land.
Självklart gör det något med vårt samhälle och självklart banar det väg för repressiva åtgärder som en dag kan bita oss i svansen.
För regeringen är det ett pris man är beredd att betala. Man anser det värt att låta SD:s samhällssyn ta plats och till och med försvara den. De står där sida vid sida med Jimmie Åkesson, Richard Jomshof och Tobias Andersson, markerar ett vi: "på vår sida av politiken".
De pekar finger åt partier som "inte kan prata" med alla partier och anklagar dessa för att "trixa med demokratin".
Faktum är att det är M, KD och L som valt att inte prata med några partier utom SD. Alla andra förespråkar breda samarbeten när tydliga majoriteter inte kan skapas.
Nu har regeringen tack vare SD ett (1) mandats övervikt i Sveriges riksdag.
Kristersson är smärtsamt medveten om att denna maktbalans kan raseras på en sekund den dagen Jimmie blir missnöjd och bestämmer sig för att "give them hell".