Visst finns det journalister med stark partipolitisk övertygelse men om man vill använda sin yrkesroll för att påverka politiskt får man söka jobb på ledarsidan eller på en tidning med tydlig politisk avsändare.
Vill man värna sin trovärdighet måste man vårda sitt oberoende, man kan man inte gå med i ett demonstrationståg för att sedan ställa sig och bevaka samma evenemang för en tidnings räkning.
Däremot finns det en konstig underliggande förklaringsmodell som gör att mycket av åsikterna åt vänster anses som "neutrala" och inte alls lika "politiska". Både i nyhetsförmedlingen och samhället i stort. Det märktes tydligt nyligen i en SVT-dokumentär om den svenska skogen och hur den brukas på bästa sätt och hur den ska skyddas.
Här råder ju olika åsikter och olika perspektiv och kunskap. Skogsägarna fick dock spela rollen som de som bara styrs av ekonomi och som struntar fullkomligt i att vårda och värna den egna egendomen. De som anser att skogen mår bäst av att växa utan mänsklig inblandning fick spela rollen som "de som bryr sig" och vill skogen och klimatet väl.
Det finns andra exempel, det tydligaste är väl hur vänstermyten om privata aktörer i välfärden får fortsätta spridas utan att någon kontrollerar eller granskar påståendena. Det blir sällan eller aldrig rubriker av att offentligt drivna verksamheter gör fel eller missköter sig men är det en privat aktör så bekräftar det de förutfattade meningarna och nyhetsvärderingen blir en annan.
Ibland blir tolkningen av kraven på opartiskhet absurda. När journalisten och programledaren Carina Bergfeldt uppmanade sina följare i sociala medier att skänka pengar till svenska Afghanistankommittén anklagades, och klandrades, hon för partiskhet och får inte längre rapportera om det som händer i Afghanistan.
Hur ställer man sig opartisk till att ett land tagits över av religiösa fundamentalister som rensar bort mänskliga rättigheter och demokrati? När folk förföljs och mördas ska man då tycka att "det är inte ens fel när två träter"? Och hur ska man se på public services egna insamlingar genom Radiohjälpen, där man bland annat uppmanar folk att skänka till en katastrofinsamling för civilbefolkningen i just Afghanistan?
Några som har ännu större anledning att inte blanda ihop sin yrkesroll med politiskt engagemang är myndighetspersoner. Frågan är åter aktuell efter att Peter Wennblad, ledarskribent på Svenska Dagbladet och gotlänning, uppmärksammat att den gotländska länsstyrelsens ansökan om att utöka skyddet av naturen i anslutning till Cementas stenbrott, handläggs av en, tills alldeles nyss, aktiv miljöpartist.
Jag ställde mig kritisk till detta förhållande redan 2014 men då, liksom nu, avfärdar länsledningen risken för jäv med en axelryckning.
Det handlar inte om att registrera anställdas åsikter eller att man inte får vara partipolitiskt aktiv i vissa yrken, men man bör inte handlägga eller besluta i frågor där man själv, som privatperson, tagit tydlig och offentlig ställning.
Det borde vara en självklarhet.
DAGENS SD-HAVERI
Så gott som dagligen kommer påminnelser om varför det är en dålig idé att styra landet tillsammans med sverigedemokrater. Inte på grund av nåt partiet gjorde eller tyckte för 30 år sedan utan för vad de tycker och hur de beter sig i nutid.
Sju av SD:s riksdagsledamöter går till jobbet utan att vara vaccinerade och utan att skydda sin omgivning genom till exempel munskydd. När partitoppen Björn Söder för en tid sedan uppmanade alla att lita på vetenskapen och ta vaccinet, hånades han av sina följare för att ha blivit hjärntvättad av pk-samhället.
Martyrpartiets ordförande tror att det kan vara så att de andra partierna inte talar sanning. Att de också har tio procents ovaccinerade ledamöter i sina partigrupper men vägrar erkänna det.
Som lök på laxen ställde en sverigedemokrat en fråga till statsministern i dennes sista frågestund i torsdags som gick ut på att Sveriges biståndspolitik haft som syfte att bana väg för ett internationellt toppjobb till Stefan Löfven när han lämnar sin post som partiledare.
"Det är för låg nivå. Jag tänker inte svarar på det" svarade statsministern frågeställaren Tobias Andersson.
Sannerligen sant. Frågan är hur låg nivån kan bli innan M, KD och L drar öronen åt sig eller ens protesterar det allra minsta när deras samarbetspartner än en gång havererar.