Skulle färre personer skadas eller dö på jobbet om Arbetslivsinstitutet inte hade lagts ner? Så frågar Eva Bofride retoriskt i sin gårdagsledare med adress till min ledare i torsdags där jag kritiserade just den nedläggningen.
Det finns naturligtvis inget svar på Bofrides fråga eftersom vi inte vet vad som kunde ha hänt om förhållandena varit annorlunda. Men på de allra flesta andra områden brukar forskning och kunskap anses driva utvecklingen framåt. Vi samlar pengar till forskning om sjukdomar, satsar utvecklingsmedel för att förbättra trafiken och utbildar personalgrupper i drogfrågor. Varför i all världen skulle det inte gälla just skydd av arbetare på arbetsplatsen?
För övrigt kom de vanliga nät-kommentarerna efter min ledare. Som min kollega Susanne Sjöstedt i ångermanländska Allehanda skrev häromdagen: ”När vi vänsterskribenter fördömer arbetsplatsolyckorna anklagas vi alltid för att politisera döda arbetare.” Jag har inte märkt samma reaktion när det handlar om åtgärder för att minska dödsfall i trafiken eller till följd av missbruk.
Det finns också en märklig syn på samarbete som jag inte förstår i Eva Bofrides resonemang. På vilket sätt är den politiska debatten mellan regering och opposition ett hinder för att människor ska kunna påverka sitt liv själva? Att inse att vi tillsammans är starkare än var och en för sig är långt-ifrån samma sak som att ”inpränta hos människor att det spelar ingen roll att försöka påverka sin egen situation”. Det liknar Bofride vid en röd filt som i ena meningen är blöt och i den andra ”väldigt behaglig”.
Eva Bofride avslutar sin ledare med att konstatera att målet är nått för den som tror att en socialistisk regering ordnar allt. Frånsett att det i sak är fel - vi har en rödgrön koalitionsregering, inte en socialdemokratisk - är det nog ingen mer än hon som tror att målet var en regering utan egen majoritet med en opposition som i vilken omröstning som helst kan fälla regeringen med hjälp av sverigedemokraterna. Argumentationen hänger inte ihop. Vi har en regering med sällsynt svagt parlamentariskt underlag, det missar borgerliga debattörer sällan en chans att påpeka. Samtidigt ska arbetslösheten vara fixad och lösningar på alla problem nu komma ”slag i slag”. Åtta veckor efter valet och fem efter sitt tillträde ska den nya regeringen ha fixat arbetslösheten och genomfört allt den vill ändra efter den borgerliga regeringens åtta år, varav fyra med egen majoritet. Det luktar dålig förlorare om det resonemanget.
En åtgärd som de flesta svenskar enligt opinionsundersökningar vill ändra på är möjligheterna att dränera välfärden på pengar. Den här veckan har International consortium of investigative journalists avslöjat att flera svenska bolag har kommit undan skatt genom att med hjälp av hemliga skatteavtal slussa pengar genom Luxemburg. Enligt Sveriges Radio finns bland dem flera så kallade riskkapitalbolag aktiva inom välfärdssektorn. Om förfarandet är lagligt eller inte finns det delade meningar om. Oavsett vilket är det ännu ett exempel på hur skattepengar hamnar någon annanstans än i den vård, omsorg eller skola de var avsedda för. Det är väldigt skönt att den nya regeringen försöker göra något åt det.