Trevor Noah berättar hur olika länder hanterar sin historia och hur USA inte känner till sin historia och därför fortsätter att upprepa den. Skämten är roliga – men de träffar också geopolitiskt rätt. Att Tyskland inte upprepar sin historia för att de känner till den väl stämmer. Och USA har en tendens att sopa allting under mattan. Resultatet blir att man upprepar de problem som man tidigare haft, menar Noah. Men även här i Sverige har vi en tendens att upprepa vår historia. Det finns en hel del för oss att lära.
Att diskutera huruvida slaveri och andra typer av förtryck ska tas bort ur läroböcker är att försöka tvätta bort sin egen historia, menar Noah. Och eftersom han växte upp i Sydafrika har han ett intressant perspektiv på det hela. Det är sant att länder har svårt att erkänna sin historia, det är sant, inte minst i Sverige. De flesta i Sverige har ingen aning om att vi haft kolonier eller engagerat oss i slavhandel. Eller hur samer behandlades. Det diskuteras alldeles för lite i skolan.
Vi tittar ofta till USA och menar att segregationen var så hemsk och att de borde göra mer för att inte ha dessa klyftor i samhället i dagsläget. Hur medborgarrörelsen i USA kämpade för att människor skulle få sitta var de ville på bussen eller för att skulle få använda offentliga toaletter.
Men sanningen är den att vi kanske borde ta oss en ordentlig titt i spegeln först. Samer kämpade för att få tillgång till samma utbildning som andra barn. Stockholms rikaste familjer hade slavar.
Att ta fram en vitbok har än så länge varit det vanligaste sättet i Sverige att erkänna att ens handlingar varit fel och att formulera hur man framåt ska se till att det aldrig händer igen. Syftet är att lära sig av sina misstag. Kartlägga det som gjorts som är fel.
Noah hyllar Tyskland för att det är exakt vad de gjort på en strukturell nivå. De utbildar barnen i hur nazismen fick fäste, vad som hände och hur man säkerställer att det aldrig händer igen. Och de har ändrat viktiga aspekter för att omformulera sin identitet – exempelvis bytt ut sin nationalsång. Flera andra europeiska länder gör detsamma. Men det perspektivet saknas helt i Sverige.
Svenska kyrkan har tagit fram en vitbok för hur man behandlade samer. En gedigen bok som tar ansvar för allting som hänt.
Sedan kom Sverigedemokraterna med första delen i sin mycket omtalade vitbok. Där de kartlägger partiets historia och hur det har nazistiska rötter. Men problemet är att det fortsätter att hända. Syftet är att undvika att historien upprepar sig, men Kristersson låter dem styra skutan i exakt samma riktning på nytt. Det gör att syftet med att uppmärksamma sin historia inte uppfylls. Är man medveten om den, men upprepar den, så har man misslyckats totalt med att bli ett bättre land.
Och att sopa saker och ting under mattan gör att det känns bättre. Man behöver inte känna sig medskyldig – trots att man inte var där. Det är något som Trevor Noah menar att Tyskland gör bra. Man är tydlig för barnen att det inte är deras fel eftersom de inte var där, men att de som Tysklands framtid har ett ansvar att se till att det aldrig händer igen.
När det kommer till Sverigedemokraterna så var faktiskt Åkesson där då de hade mer synliga nazistiska tendenser. Och det är offentligt tillgänglig information. Trots detta har regeringen inga problem med ett nära samarbete. Och Åkesson inga problem med att leda partiet. Och väljarna inga problem med att lägga sin röst på honom. Vad säger det om oss som samhälle egentligen?