Jag tyckte det var ett lågt och barnsligt inlägg i en ganska ovärdig ton.
Först häromdagen, drygt tre månader senare, insåg jag att formuleringen inte var hennes. Hon refererade till en artikel i Dagens Nyheter som publicerades ungefär en månad före valet där ordföranden för Enskilda gymnasiet i Stockholm, Peje Emilsson, intervjuades.
På frågan om hur ofta han har kontakt med Ulf Kristersson (M) svarar han: "Jag skickar sms då och då och säger när jag tycker att han varit duktig. I kraft av att man är äldre kan man då och då unna sig en kommentar. Men jag har inte synpunkter på det allmänna politiska läget".
Utan den referensen blir så klart Magdalena Anderssons kommentar märklig. När man förstår var hon hämtat den blir inlägget begripligt. Även om det inte säger något om Ulf Kristerssons agerande utan handlar mer om guilt by association.
Med detta vill jag belysa hur viktigt det är att ha gemensamma referensramar och hur fel det kan bli när vi förutsätter att vi har det. Med dagens enorma flöde av nyheter och åsikter, ofta hopblandade i en och samma soppa, är det förstås en utopi att hoppas på en gemensam verklighetsbild.
Våra filterbubblor skapar väldigt olika upplevelser och tolkningar av det mesta. Och som påtalats mången gång på denna sida: ingen lever i en filterfri tillvaro, vi väljer alla vilka källor och påståenden vi sätter vår tilltro till.
Däremot hamnar man en bra bit närmare en objektiv bild om man främst sätter sin tilltro till officiella källor och kanaler, till obundna medier och professionella journalister.
Redan här kommer protesterna att höras från dem som är övertygade om att även Sverige har en "deep state" där makten och medierna lever i symbios med syftet att mörklägga sanningen och föra medborgarna bakom ljuset.
Det är klart att det pågår ett politiskt spel bakom kulisserna, när olika nätverk för makthavare samlas kan man så klart tro att det är där de verkliga besluten fattas. Så har det alltid varit men i vår tid har vi tillgång till väldigt många fler tolkare av detta som är mer eller mindre tvärsäkra på att det vi ser är en kuliss för att dölja den stora konspirationen.
Ju oftare vi läser om dessa vittnesmål, desto större är risken att fler tar dem för sanna.
Frilansjournalisten Gert Lundstedt skriver intressant om fenomenet i en essä på Dagens Arena. Läs gärna den.
Det som skiljer en vanlig sunt källkritisk hållning från konspirationsteorin är framför allt tron på en samordnad global eller nationell konspiration med ett gemensamt syfte.
Vad är då medicinen mot alla myter och konspirationsteorier som i mångt och mycket förlamar kreativitet och mellanmänsklig sammanhållning?
Gert Lundstedt formulerar det så bra i sin essä att jag instämmer i hans ord:
"Jo, genom bra journalistik och publicister, och demokratiska värderingar. Genom politiker som står upp för en lagstiftning som garanterar yttrande- och tryckfriheten och offentlighetsprincipen. Som står upp för visselblåsare, och som med blåslampa jagar dem som hotar och hatar journalister. Som står upp för public service. Som står upp för demokratin".
Precis så.