Av principiella skäl är skattelättnader nästan alltid välkomna, men med tanke på landets fortfarande minskande reallöner är det särskilt brådskande just nu.
Regeringen har föreslagit en skattelättnad motsvarande cirka tio miljarder kronor. Det rör sig främst om ett förstärkt jobbskatteavdrag och sänkt skatt för pensionärer, men även bland annat en minskning av skatten på plastbärkassar och en paus av den årliga indexeringen av skatt på drivmedel och på energiskatten.
Det ekonomiska läget är fortfarande tufft och Sveriges reallöner har minskat för andra året i rad till följd av den fortfarande höga inflationen. Sju års löneökningar har gått förlorade, och enligt Konjunkturinstitutet kommer vi inte komma tillbaka till samma lönenivåer förrän 2026. Det är nog inte många som kan vänta så länge. Det brinner i knutarna för många hushåll redan nu, vilket syntes inte minst under vintern när elräkningarna återigen sköt i höjden.
I Storbritannien briserade nyligen en skandal när den brittiska centralbankschefen Huw Pill vädjade till folket att acceptera att de blivit fattigare till följd av inflationen. Det framstår naturligtvis som synnerligen tondövt i ett läge där det inte finns stora marginaler att ta av, vilket är fallet för många i såväl Storbritannien som Sverige. Det är inget som måste accepteras, och särskilt inte när det finns möjlighet att agera. Såsom genom att sänka skatten på arbete och pension, vilket ökar folkets köpkraft. Och även att sänka skatten på konsumtion, vilket driver ned priser och därmed dämpar inflationen.
Att skatten bara sänks med tio miljarder får anses återhållsamt, vilket har blivit något av ett signum för finansministern vars förra budget också kännetecknades av försiktighet. Det hedrar givetvis finansministern att hon är så varsam med statsfinanserna, men det får inte glömmas att man fått väljarnas förtroende eftersom man lovat riktig förändring. Därför är det förvånande att man inte ens väljer att avskaffa skatten på plastpåsar helt och hållet, utan nöjer sig med en sänkning.
Det hade även varit möjligt att agera mer offensivt i bidragspolitiken, där man exempelvis kunde omvandla barnbidragets flerbarnstillägg till ett skatteavdrag i stället för ett regelrätt bidrag. Det skulle gynna både landets löntagare och statsfinanserna genom att motivera fler till arbete.
Med detta sagt är det välkommet att regeringen överhuvudtaget överväger att sänka skatten efter nästan tio år av rödgröna skattehöjningar. Även ett litet steg i rätt riktning är ett steg i rätt riktning. Men det är inte tillräckligt att bara förändra marginellt när landets och ekonomins problem är så allvarliga. Även försiktigheten måste ha sin gräns.