Blir Ulf Kristersson statsminister så blir för all del hans uppdrag inte alls problemfritt. Underlaget för en sådan regering har sina spretigheter, från Liberalerna till Sverigedemokraterna. Men partierna är åtminstone överens om färdriktningen i många viktiga framtidsfrågor. Energipolitiken. Brottsbekämpningen. Skattepolitiken.
Samma sak kan verkligen inte sägas om Socialdemokraterna och Centerpartiet, om Magdalena Andersson (S) hennes kröningskollaboratör Annie Lööf. De är överens om att den ena av dem är bästa statsministerkandidaten. Men sedan är listan kort.
Socialdemokraterna vill höja skatterna. Centerpartiet vill sänka dem.
S vill lägga mångmiljard på en familjevecka, det vill säga extra ledighet för somliga utöver världens mest generösa föräldraförsäkring. C är emot.
Centern vill stärka skogsägarnas ställning och reformera strandskyddet. Socialdemokraterna är någonstans mellan avogt och likgiltigt inställda.
Centern vill avreglera för att förbättra landsbygdens utvecklingsmöjligheter. Socialdemokraterna är mer intresserade av reglering än avreglering.
S vill förbjuda vinster i friskolor. Det vill inte C. Det är överhuvudtaget stor skillnad på de båda partiernas inställningar till välfärdsföretag.
C vill behålla och bredda´RUT-avdraget. Socialdemokraterna vill ha en översyn av existerande avdrag.
C vill omreglera hyressättningen, framförallt i nyproduktion. Det vill inte S.
Jag stannar där, även om exemplen är många fler. Oenigheten går igen på område efter område efter område. Det blir än besvärligare om man beaktar att Vänsterpartiet och Miljöpartiet också behöver tillhöra regeringsunderlaget. Även mot dessa partier finns avgrundslika skillnader, speciellt gentemot Centerpartiet men i viss mån även Socialdemokraterna.
Vänsterpartiet partiledare Nooshi Dadgostar har dessutom ställt ultimatum. Vänsterpartiet ska ingå i regeringen och ha statsråd.
Annie Lööf tvärvägrar. Hon vill inte ens att en regering ledd av Magdalena Andersson, och understödd av Centerpartiet, ska budgetförhandla med Vänsterpartiet. I SVT:s partiledarutfrågning undrade Anders Holmberg om hon tar Dadgostars krav om regeringsposter på allvar. Svaret var kort och tydligt.
– Nej.
Ännu tydligare blev det när hon upprepade det en gång till.
Vad har Annie Lööf för val annat än att ignorera Dadgostar, när Dadgostar inte spelar den passiva roll hon tilldelats i Lööfs nya pjäs? När världen inte anpassar sig efter Annie Lööfs scenario, så är det fel på världen.
Centerpartiets har drabbats av inre konvulsioner sedan Annie Lööfs utspel i regeringsfrågan, som tydligen inte förankrades i riksdagsgruppen. Annie Lööfs enda sätt att behålla partiledarposten, om valet går så dåligt som man kan ana, kan vara att ta Centern in i regeringen. Kosta vad det kosta vill.
Hur det blir med den saken får vi se. Men helt uppenbart är det att Magdalena Anderssons statsministerkandidatur saknar bas, form och innehåll. Det finns ingen politik och det finns inget stabilt stöd. Med Magdalena Andersson som statsminister blir det ytterligare fyra år av relationsdramer och kontroverser, fallande budgetar och ständiga problem som i allt väsentligt lämnas oåtgärdade, medan de som borde utöva makt och styra landet är inbegripna i ett maktspel utan slut.
Politik handlar givetvis först och främst om sakpolitik, även om man kan förledas att tro motsatsen när somliga partiet (C) föredrar att samarbeta med meningsmotståndare framför egentligen mer närstående partiet.
Men oavsett sakpolitiken så är Ulf Kristersson den statsministerkandidat som kan bilda en stabil regering, om inte opinionsläget skulle förändras på ett oerhört dramatiskt sätt.