Black Lives Matter-rörelsens krav på förändring handlar inte bara om att färgade ska behandlas likadant som vita, utan samhället avkrävs botgöring i form av att historiska monument och populärkultur revideras. Det är en farlig utveckling.
I Sverige kräver en namninsamling med över 1 600 underskrifter att statyer över botanikern Carl von Linné ska rivas då hans forskning ska ha bidragit till rasism och förtryck.
Filmer och humorprogram tas ner från streamingtjänster för att förses med varningstexter. Verken överensstämmer inte längre med moderna värderingar eller hur man idag får skämta och om vad. Pang i Byggets avsnitt Don’t mention the war är visserligen en skoningslös drift med rasistiska idéer, men anses ändå inte längre kunna anförtros allmänheten utan att de skrivs på näsan med en förklarande historisk kontext.
Medan Frankrikes president Emmanuel Macron deklarerat att landet inte kommer att redigera sin historia och riva statyer har Londons borgmästare meddelat att stans skyltar, gatunamn och statyer som skildrar ”olämpliga personer” ska ”ses över”.
Det är som taget ur George Orwells roman 1984 där ”varje bok har skrivits om, varje bild har målats om, varje staty och gatubyggnad har bytt namn, varje datum har ändrats.”
Rasism i alla former måste bekämpas, i vissa länder mer än i andra. Men den kampen måste föras i nutiden, inte i det förgångna. Vår historia kan inte skrivas om.
Med vår tids synsätt kan Linné förvisso klassas som rasist. Det kan för övrigt de allra flesta som levde under 1700-, 1800- och första hälften av 1900-talet. Historiska personer och verk speglar sällan till fullo rådande tids värderingar, ideal och uttryckssätt. Hade de fötts idag hade de mycket troligt haft en annan syn. Vikingarna våldtog, mördade och höll sig med slavar. Men att för den sakens skull jämna runstenar med marken skulle göra både oss och kommande generationer dummare.
Det här är inget nytt. Josef Stalin, sovjetisk diktator med miljoner människoliv på sitt samvete, redigerade bort misshagliga personer från fotografier. I Nordkorea hör censur och historieomskrivning vardagen till. Talibaner ogillar andra kulturyttringar än sina egna och sprängde helt sonika de antika Buddhastatyerna i Bamiyan in i evigheten. Kinas styre uppskattar i sin tur inte regimkritiska böcker eller litteratur om oliktänkare. Fråga bara förläggaren Gui Minhai.
Att censurera kultur och historia är något som barbarer och totalitära despoter ägnar sig åt. Våra statyer och minnesmärken har rests av de generationer som kom före oss. De hade andra perspektiv och andra uppfattningar om rätt och fel. Ingen människa är felfri, särskilt inte när de skärskådas i en annan tidsepok än där de formades och verkade. Sunda samhällen gör upp med sin historia, men låter den vara oförvrängd.